och när hon var ung?

Arne Johnsson läser en märklig berättelse om livets sanningar och lögner

helskärm

Minnen upptar en så överväldigande del av ens tankeliv, ständigt relaterar vi nutidens händelser till något som varit en annan gång, lyfter fram, omvärderar det som varit. Barndomen, ungdomen, allt som ligger i grunden till mitt själv får nya belysningar och betydelser.

"Minnet har hundra öron och tusen ögon och de flesta av ögonen är slutna, eftersom man måste se framåt. Men det händer att något av minnets ögon överraskande öppnas och då ser man händelser ur det förgångna som om de inträffade här och nu, allting är levande och nära och man får en känsla av att när som helst kunna återkalla vad som helst från barndomstiden. Så är det emellertid inte, för minnet har en egen vilja, det är som en andra skepnad som har vuxit samman med individen, som en dubbelgångare färdas det jämsides med honom och ibland är det tjänstvilligt, ibland en svikare", skriver Eeva Kilpi i sin på svenska nyutkomna bok Gränslöshetens tid. En berättelse om barndomen i översättning från finska av Ann-Christine Relander.

Eeva Kilpi är en av de mera kända finländska författarna, för oss kanske mest känd som poet med diktsamlingar som Sånger om kärlek (1980), Tack för igår (1998), men även med romaner och novellsamlingar som Tamara (1985), Döden och den unge älskaren (1988), Vinterkrigets tid (1990), Längtans tid (1991).

Hon kommer ur den generation som föddes i slutet av 20-talet, hon berättar om en uppväxt i Karelen, om evakuering som barn undan sovjetarmén under andra världskriget. Det var en färgstark familj, fadern virkeshandlare, en något känslig person, modern var alltid hemma, en starkare person och förde sig mera som man kanske tänker sig en herrgårdskvinna från mellankrigstiden. Farmodern drev en järnvägsrestaurang med fast hand och kring den lilla Eeva och hennes närstående fanns ett stort galleri av, kamrater, lärare, hembiträden, grannar i byarna.

Eeva Kilpi följer själv de egna slutsatserna kring minnet. Hon är både villig att minnas och att berätta, men samtidigt misstänksam mot minnet och det sätt på vilket barndomens gestalter åter träder fram. Hon är samvetsgrann, tar fram händelser, personlighetsdrag, samtal, repliker, scener ur det förflutna, väjer inte för det som framställer henne själv i tvivelaktig dager. Boken, skrivandet, minnandet är så en ständig uppgörelse med det förflutna.

Eeva Kilpi är noggrann, det kan någon gång bli väl många små händelser efter varandra, liksom att de många hänvisningarna till hennes andra böcker lätt kan få läsaren att känna sig utanför den berättelse som är här. Men det där är mest anmärkningar i kanten, Gränslöshetens tid har faktiskt undertiteln En berättelse om barndomen: fram träder bilden av en åldrande kvinna som försöker bevara och se den sanna bilden av sig själv som ung flicka, hur allt av familjehemligheter, världens larm, egna förtjänster och tillkortakommanden strömmar genom henne, hur lögner blir sanningar, hur sanningar visar sig vara lögner. Läst så är det en ärlig och märkvärdigt levande bok om en barndom upphöjd till något allmängiltigt.

Självbiografi

Arne Johnsson