Pappa är en hjälte

EVA STRÖM läser om en lycklig (!) barndom

helskärm

En sexårig pojke faller ner i gårdsbrunnen och blir i sista stund räddad av sin far. Det är den dramatiska och typiska händelse som gett titeln till Gunder Anderssons självbiografiska roman Pojken i brunnen. Fadern, en skogsarbetare och småbrukare, är nämligen berättelsens hjälte, en kraftfull men framför allt ömsint far, som skiljer sig från andra pappor genom att aldrig ge sina barn stryk. Han är heller inte lik vare sig morfar eller farfar, två småskurna och snåla gamlingar, även om författaren har en viss känsla även för dessa sura tvärviggar.

Gunder Andersson berättar okonstlat ur barnets perspektiv om obegripliga släktfejder, farfarns död i kräfta och bitter ovänskap, som tvingar familjen att flytta från släktgården till en mindre gård. Trots gammalt groll är ingenting riktigt farligt i denna trygga värld, och en i grunden munter och osentimental komediton vilar över berättelsen. Den älskade hushållsgrisen slaktas till jul trots pojkens gråtande protester. Det hindrar dock inte att han med god aptit äter samma gris som sylta och skinka på julbordet. Och när han får en trampbil av pappan blir denna överdådiga leksak inte stulen, utan den får förverkliga alla sina inneboende lyckomöjligheter.

Den vuxne Gunder Andersson anas i klassperspektivet. Det är efterkrigstid, politiska diskussioner yr i luften och pojken anar samhällets och människors orättvisor, inte minst mot pappan, som dock betraktar socialdemokratin och politiskt arbete med misstro, som en karriärväg. Men ingen person framställs som något offer att ömka – hela samhället tycks streta i en oändlig uppförsbacke, där möjligen idrotten kan bli ett tillfälle att stanna upp och glädjas utanför plikt och slit. Här befinner vi oss före det stora folkhemsbygget, med torrdass och brunn på gården, där alla dricker ur gemensam skopa. En ung moster vill införa modern hygien med tvål och utomhusbad, något som pojken tycker är högst onödigt. Barnen strövar fritt långt före dagis och förskolepedagogik och hittar lekkamrater utan de vuxnas ängsliga övervakning. Ordet överbeskyddande är ännu inte uppfunnet och olyckor kantar pojkens väg. En ögonskada medför ett värkande och skelande öga med nedsatt syn, vilket inte hindrar pojken att se med oförställd blick på sin omgivning.

Det luktar

hönsskit, osande grisfläsk och människosmuts ur denna barndomsskildring där miljön (frånsett bilarna) i stort sett är densamma som i Nässlorna blomma. Ändå är skillnaden himmelsvid i denna berättelse om en kärleksfull uppväxt om än i små förhållanden. Det som framför allt är levande är det varma förhållandet mellan far och son. Det framstår som romanens centrala hjärtpunkt och även om brännässlorna bränns och tistlarna river kan ingenting göra ont på riktigt med en sådan far som alltid är kapabel att rädda livet på sin son. Gunder Anderssons barndomsvärld är ingen nostalgisk idyll, men den är något så litterärt ovanligt som en berättelse om en lycklig barndom.

Roman

Eva Ström