Är det på allvar?

helskärm

Kan man som poet ta ställning för det lättviktiga? Frågan kommer till mig när jag läser Aase Bergs nya diktsamling Uppland. Aase Berg har sedan debuten med Hos rådjur (1997) sänkt sin ambitionsnivå, till synes medvetet. Ännu i den gotiska Mörk materia (1999) fanns en konstnärlig uttrycksvilja som gjorde en nyfiken.

Aase Berg tycks hysa en rädsla för att vara finkulturell. Som poet (och även under sin tid som redaktör för BLM) har hon givit uttryck för en estetik som vill ta avstånd från det etablerade.

Strävan efter att förfära kultursocieteten - om det så är genom sadism, obsceniteter eller vanlig reko populärkultur - är ju knappast ny. Det finkulturella lever i ett fruktbart parasiterande på de mer folkliga kulturyttringarna. Och det är gott så. Trots det skulle väl ändå få vilja göra den merkantila flyhänthet som karaktäriserar den breda samtidskulturen till konstnärlig praktik? Ibland undrar jag om det ändå inte är Aase Bergs ambition.

Den nya, drygt sjuttiosidiga, samlingen består av bagateller skrivna i form av lättsinniga ordlekar och barnspråk. Det är inte svårt att känna igen sig i de första småbarnsårens nästan imbecilla glädje, tiden då man som förälder stjärnögd tar ordet lycka i sin mun. Här finns många fina glimtar, ändå är helhetsintrycket att det rör sig om ett första utkast. De korta dikterna känns ofta rumphuggna eller hopsnörda.

"Alla mina stjärnfall / sprakar över Uppland / Se hur hela Uppland / står i lågor / bränner gräns"

Ja, visst är det konstigt, men dikten slutar faktiskt där. Mer är det inte. Den förefaller vara gans-ka snabbt hopkommen, som under ett nedtecknande av haglande ingivelser, eller kanske alldeles för hårdhänt nedstruken.

Genom hela boken refereras det till det svenskaste svenska, som här Evert Taubes Sommarmelodi. På andra ställen dyker till exempel Astrid Lindgrens Saltkråkan och Ingmar Bergmans Smultronstället upp. Det är en resa genom den svenska sommarens mest emblematiska uttryck; de ligger utströdda i form av enstaka ord här och där, ryckta ur sina sammanhang. Särskilt drabbar det Evert Taubes ömsint utmejslade sång, som inte får en chans att agera undertext, trots att den faktiskt lånats till titeln.

Man blir inte klok på om det är ironi eller allvar. Är det en självironisk kommentar till vårt ältande av de här förment lyckliga sommarsymbolerna, eller är det ett bejakande av dem? Det kunde vara både och. Ambivalensen skulle kunna vara en bärande ström som fördjupar och komplicerar. Men så länge texten envisas med att hålla sig på ytan, glider den över alla motsättningarna utan förpliktelser.

Det här lite vårdslösa skrivsättet har blivit Aase Bergs signum. Det är synd att hon inte tar poesin på större allvar.

Lyrik

Camilla Hammarström