Vi blev rika på rasism

PETTER LARSSON läser om en svart epok - som inte är över

När Christofer Columbus 1493 anlände till Haiti för andra gången, nu i sällskap med 1 500 man, hade han redan formulerat sin idé: ”Öns infödingar /.../ är lämpade för att lyda order och sättas i arbete, så ock att utföra alla andra slags sysslor som blir nödvändiga samt lämpade för att lära sig gå med kläder på och anamma våra seder och bruk.”

1493 hade Haiti omkring 1,1 miljoner invånare.

1507 var de 60 000.

1520 omkring 1 000.

Resten hade mördats i krig eller gått under i tvångsarbete och sjukdomar.

”Kolonisatörerna reste från en ö till nästa eller från en plats på fastlandet till en annan, för när de hade plundrat, stulit, förstört och dödat alla indianer på ett ställe åkte de och plundrade och dödade på nästa”, skrev den mest berömde samtida kritikern, den spanske biskopen Bartolomé de Las Casas.

Så tar en epok av ockupation, utrotning, utsugning och slaveri som Europas stormakter ska utsätta stora delar av sin omvärld för sin början: kolonialismen.

De officiella motiven skiftar. De okristna ska kristnas, de ociviliserade civiliseras (ungefär som de odemokratiska i dag ska demokratiseras), handeln ska tryggas och tidigare erövringar måste ständigt försvaras, både mot vildarna och mot de ondsinta europeiska konkurrenterna. Oftast, men inte alltid, kommer kapitalet först. Bolagen anlägger plantager, gruvor och handelsrutter. Sedan kommer statsmakten med gevär och lagstiftning till skydd.

Om detta handlar det franska mastodontverket (1 000 sidor) Kolonialismens svarta bok, där 22 forskare tar sig an de europeiska imperiernas utbredning, men också Rysslands politik i Kaukasus, Japans erövringar i Ostasien och den arabiska slavhandeln i Östafrika, liksom rasistiska framställningar i film och litteratur och antikolonialismens idéhistoria.

Tyvärr misslyckas redaktören Marc Ferro med att förklara varför just dessa länder och tider bör föras samman. Varför inte mon-golernas erövringar? Eller Östeuropas beroende av Sovjet?

Och det är ofta knastertorra, röriga och franskdominerade texter. Men de lyckas ändå avtäcka det svarta europeiska arv som dagens statsmän ogärna vill minnas i talen om ”europeiska värden” - och än mindre betala skadestånd för.

Det är lätt att fastna i det direkta våldet. Men kolonialismens historia är lika mycket skatteförvaltningen i Indien som de 40 000 massakrerade frihetskämparna på franska Madagaskar (1947) där bombplan ställdes mot machetes.

Det långsamma våldets nedbrytning av de koloniserade samhällena påminner - som det skildras här - om den gryende industrialiseringens Europa: nomadfolk (de saknar boplats är alltid svåra att kontrollera och beskatta och därför misstänkta!) bekämpas eller samlas till byar, allmän jord privatiseras, naturresurser plundras, bönder förvandlas till lant- och fabriksarbetare. Skattesystemet tvingar in folk i penningekonomin, därför också i lönearbetet.

Men det räcker inte att tala om ekonomisk exploatering. Ska man förstå grymheten måste man lägga till rasismen.

När rasismen blev funktionell som ett sätt att legitimera slaveri och utrotning fick den ett rejält uppsving. Australiens aboriginer jagades bokstavligen som djur - och fick inte rösträtt förrän 1967. 15 miljoner afrikaner blev slavar. Ett Europa som just omfamnat de mänskliga rättigheterna kunde i århundraden fortsätta att behandla utomeuropéer som icke-människor.

Denna rasism lever ännu, inte som en rest från ett primitivt förflutet, utan därför att rasistiska idéer fortfarande fungerar för att bära upp det ekonomiska systemet; genom rasismen legitimeras en arbetsdelning globalt och inom varje nation där fattiga/svarta alltid utför de sämsta arbetena för minst betalning.

Kanske kan kolonialismen - ur de koloniserades synvinkel - betraktas som två oavslutade parallella berättelser om ofrihet, där ofriheten inte kan mätas i absoluta termer, utan på en glidande skala.

Carmen Bernard skriver om hur straffångar och slavar kunde arbeta i samma verkstäder i Latinamerika, liksom ”fria” men skuldsatta indianer och slavar arbetade på sockerrörsplantagerna och hon noterar att manliga slavar i vissa avseenden - tillgång till det offentliga rummet, gatan - hade större rörelsefrihet än ”fria” överklasskvinnor.

Thomas Beaufils berättar om hur holländska kolonisatörer importerade kontraktsanställda kinesiska kulier till plantagerna i Indonesien. De var, i någon mening, fria att skriva på kontraktet, men ofta inte läskunniga. Sedan var de fast och kunde pryglas om de rymde eller på något annat sätt bröt kontraktet. Systemet bestod fram till 1936.

Det går, med andra ord, att se en linje mellan de slavar som bröt spanjorernas silver eller skördade tobak i de amerikanska sydstaterna via olika former av livegenskap och skuldsättning till dagens rättslösa arbetare i fackföreningsfria sweat-shops i Kina, Mexiko eller Filippinerna.

Parallellt kan man se en glidande skala i ofriheten hos stater och regioner; från den formella annekteringen, över olika former av indirekt styre genom lydkungar och protektorat och till dagens politisk-ekonomiska beroenden.

Jag menar inte att inget har hänt: styrmekanismerna ser annorlunda ut och den gamla konkurrensen mellan imperialistmakter på jakt efter territoriella besittningar har underordnats av ett slags kollektiv imperialism under amerikansk ledning. Men det är lätt att ändå se en kontinuitet mellan DDR under Sovjettiden eller dagens IMF-fjärrstyrda afrikanska ekonomier och de ”gamla” europeiska kolonierna.

Ännu tydligare framträder likheter i maktutövning och retorik när USA nu återfallit i en långvarig ockupation. Alain Ruscio skriver om hur fransmännen växelvis kallade motståndsrörelsen i Vietnam ”pirater”, ”utländska infiltratörer” och ”medlemmar i hemliga sällskap”. Vad som helst utom vietnamesiska nationalister. På samma vis reducerar den amerikanska propagandaapparaten och stora delar av den europeiska pressen under lång tid motståndet i Irak till al-Qaida- och Saddam-anhängare.

Elikia M”Bokolo berättar om hur övergreppen i Belgiska Kongo tillskrevs enskilda personer, som dessutom ursäktades: ”De nervbesvär som han led av och de omständigheter under vilka han levde mitt i en fientlig och svårhanterlig befolkning /.../ vi bör besinna att han skolats för krig snarare än kommers.”

Ställ några underhuggare inför rätta för ”undantag” och rädda systemet från kritik. Är det inte vad som utspelats efter skandalen i Abu Ghraib?

Och i kapitlen om avkoloniseringen beskrivs hur de fransmän och britter, som just krossat Nazityskland, snabbt själva tillgriper massakrer och systematisk tortyr när de ställs mot motståndsrörelser i sina kolonier. Frihetsälskande demokrater på hemmaplan, mördare utomlands. Det är samma dubbelmoral som dagens amerikanska conquistadorer håller sig med.

Historia

Petter Larsson