Villaförorten, långt därborta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-28
PIA BERGSTRÖM följer med till 1969
I ett vindsrum utan fönster ligger Chris Harding, 11 år, och är mörkrädd. Det är i september 1969, stormen dånar och elen har gått. Han tycker att han hör ljudet av en helikopter, rop och skrik och smällar, det låter som krig, som i Vietnam. Eller är det bara inbillning?
När det vuxna författarjaget ser tillbaka på Chris i det stora vindsrummet där han har sina böcker, sina instrument, skivorna och stensamlingen och där han slukar varje nummer av Scientific American, funderar han på varför fadern byggde rummet utan naturliga utgångar. Ville han egentligen skydda sin förstfödde: se till att han aldrig mötte det som var verkligt i världen annat än indirekt, genom tjocka väggar? ”Var det för att säga till sin son att verkligheten i sig aldrig är verklig nog?”
Scenen är märkligt ironisk. Fadern Gene, en Stanford-utbildad ingenjör på LM-Ericsson, konstruktör av hörapparater, diktafoner och en hängiven radioamatör, är nämligen besatt av just direkt kommunikation. Men också för att det i denna brett anlagda och stundom komiska kollektivberättelse om hur ett utkantssamhälle förvandlas till modern betongförort finns en underlig distans och främlingskänsla. Allt är tydligt litterärt omskapat, förstärkt, färglagt lite ”för mycket” - möjligen för att samtidigt driva med idén om granngemenskap och förortslycka, som i ett collage av Jan Stenmark. För även det gemytligt fantastiska, som när manskörens medlemmar efter höststormen stiger upp på sina respektive villatak, håller fast sig i tv-antennerna och tillsammans sjunger Charpentiers ”Hela jorden ligger öde eftersom ingen vill ta den till sitt hjärta”, ter sig som en stelnad filmscen.
Kanske har det att göra med att det inte finns något deltagande vittne. Dels är Chris ett av barnen, vilket som helst, som krigar mot barngänget på andra sidan gatan, som gräver en tunnel under den mytiska plats som kallas Allmänningen och ser Neil Armstrong ta de första stegen på månen. Dels finns det ett jag som tycks se det hela från ovan, som om han ändå inte kände denne Chris, pappa Gene som oftast drar sig undan i källaren till sin kortvågsradio eller den högdragna mamma Monica som tycks ha fullt upp med hushållet och sin nyfödda dotter.
Skildringen av Hardings är nämligen på intet vis mer intim än skildringen av de andra familjerna. Det är nog lättare att förstå den alkoholiserade copywritern Sigge Pernheden vars utvecklingsstörde son på ett fint sätt görs till bokens överkänsliga och stumma centrum, eller den rullstolsbundna Holt som förr ensam kunde föra tomma fraktfartyg över Atlanten och nu lever ensam, stoiskt förnöjd med det som varit, med sin son och sin klassiska musik.
Jag vet inte om Steve Sem-Sandberg har växt upp på någon plats som liknar Södra Venby. Men jag vet att barndomens miljöer är starkt präglande och att man kan få syn på sig själv om man återvänder. Sådant tycks dock inte intressera berättaren i Härifrån till allmänningen. Han är allvetande och håller sig själv dold. Venby blir en lånad plats för en historia om Sverige i förändring och människorna, den gamla akademiska, gluntkunniga medelklassen och den nya ekonomiska, de driftiga, moraliskt sliriga entreprenörerna är något karikerade, tidstypiska figurer, men inte direkt drabbande.
Det som känns starkast, som lämnar en i samma sorgsna häpnad som en storm är hur fort tiden ändå drar förbi, en mannaålders dagar, med frukostklubb, förbjuden trånad och grävskopor, hur det som var bultande livfullt bara är borta.
Roman
Pia Bergström
