Trollar med troper

Magnus William-Olsson läser Pär Hanssons lyrik

Det är inte utan att man tänker på den unge Harry Martinson inför den språkliga sensua-lismen i Pär Hanssons tredje diktsamling Lavinflaggor. Världen ter sig lika ändamålslöst vidöppen. Naturen lika doftande och ljudande. Orden lika förälskat njutande sin förmåga att växla in det frånvarande ögonblicket, föremålet, händelsen i poetisk närvaro. Pär Hanssons dikter trollar med troper, rim, neologismer och symboler och läsaren slungas behagligt från illusionen av björkskog i västerbottniskt sommarljus till den av Hisingestrandens kranar och oljecisterner, från barndomsminnets suddiga ansikten till de förflutna tingens knivskärpa:

När jag snubblar får jag / ljung i sommarkläderna / De levande slanorna / vajar över mitt fall / En kvist går att urskilja från de andra / kvistarna – den hör inte till vindfället / eller rotvältan där man får mig att se / en vaken fläck / i spindelns hus

Lavinflaggor lägger ut en vindlande livsskrift. Erfarenheterna är i all deras exakt kalibrerade utvaldhet lätta att känna igen. Kanske i en annan skog, i ett annat ljus, av andra läppar kysst, men känslan, upplevelsen är som vore den min egen.

Pär Hansson söker kort sagt botten i sig som är botten också i oss. Och möjligen är det denna längtan till det hela och försonande som skänker framställningen en ton av förstucken salvelsefullhet. Som om hans poetik vore sprungen ur en lära.

Men, slår det mig, kanske handlar denna invändning mest om motstridiga utgångspunkter. Själv tänker jag att det är först inför det oförsonliga, osägliga, det brustna och oavgjorda som dikten verkligen prövar det poetiska. Att poesin är skillnadernas sång. Pär Hanssons dikter sjunger i stället ur det som förenar. De söker läsarens kärlek till det för alla lika, till de oändligt rika livet som sådant. Ja, men också till dikten, kanske rent av till diktaren, han som svängande sin magiska penna och sjungande livets lov får det frånvarande att närvara, det förflutna att tala rätt ut ur det ständigt flyende nuet.

Inte min melodi. Men också jag hör hur sinnrikt den är tvinnad.

Magnus William-Olsson