Naipaul, mellan Guantánamo och Knutby

helskärm

Profilerade mot Nobelpriset till mörkrens utforskare Jelinek är det inte utan att alla andra pristagare ter sig som tämligen lättsinniga. Hur allvarligt eller väl de än skriver.

Det gäller också för den anglofile västindiern V S Naipaul (Nobelpris -01). Han skriver väl. Inte minst i höstens frihetsroman Magisk sådd (i säker tolkning av Rose-Marie Nielsen) som än en gång varierar temat han tog upp i romanen Guerilla (1975).

Temat kamp för frihet. Temat hur lätt det är för idealister att gå ned sig i de stora tankarna. De gudliga (Knutby). De politiska (Gulag). De mitt emellan (Guantánamo).

Här kan det nån gång kläda författaren lite för väl att tala som Naipaul med "måtta" och "förnuft".

Så med tanke på den svala balans han ständigt upprätthåller är kanske inte "frihetsroman" rätt ord.

Boken handlar inte om frihet. Inte i annan mening än den som en eurocentrisk Naipaul lägger i begreppet. Utan att ta upp frågan om vad frihet är. Och för vilka.

Historiens Willie Chandron må ha återvänt från romanen Ett halvt liv (-01) för att via syster i Berlin sluta sig till indiska frihetskämpar (eller terrorister som det numera heter) innan han tröttnar på de höga idealen och det låga slitet och vänder åter till Europa och det vilsammaste av rebelliska tillstånd (alienationen).

Så mycket revolution har inte varken sagts eller gjorts. Det har mest handlat om revolutionära attityder. Mycket väsen om Mao och Trotskij. Men inte mycket gjort. En laddad händelselöshet väl fångad i Naipauls noga avstämda prosa.

I den avtecknar sig också porträttet av en rotlös yngling som utan djupare bevekelsegrunder drivs ut i sina handlingar. Willie är en identitetssvag människa med ideal som sällan häver sig över det simpla. Var han hamnar beror på vart opinionens vindar för honom. Cynismerna i hans liv är inte få.

Verkligheten kring honom beskriver Naipaul med samma märkliga blandning av exakthet och distans. Hans värld är detaljrik och tydlig. Men realismen är svagt förskjuten. Oproportionerlig. Som sedd genom en kikare.

En långt driven formuleringskonst kan ibland också locka ut Naipaul i det aningen för elegant turnerade. Där det förefintliga riskerar att bli mest sken. Ljud av ord som sällsamt kolliderar med varandra i tomma rum.

I de stunderna står Naipaul långt från världens larm och sorgsenheter. I andra är han en skarp iakttagare och en berättare med sinne för stilla ironier. Inte en hettans diktare. Men väl den behärskade svalkans.

Roman

Mario Grut