Elin Lindqvist skrev sin bok i New Delhi

Elin Lindqvist växte upp i Paris och Madrid. Men hon återvände till födelsestaden Tokyo så snart hon slutat skolan.

Hon har rest runt i världen och försörjt sig som dykinstruktör, språklärare och hjälparbetare.

Under förra året bodde hon en period i Mexiko, hon reste runt i Centralamerika och bodde flera månader i Indien.

Under de resorna såg och upplevde hon mycket som hon sedan ville skriva om.

Båda hennes föräldrar, Herman och Birgitta Lindqvist, är skrivande människor. Deras dotter ger nu ut sin andra bok, Tre röda näckrosor som hon skrev i ett litet rum i New Delhi.

Läs ett utdrag ur den här.

"En tyfon är på väg rakt in mot den japanska huvudstaden.

Eftersom klockan bara är sju på kvällen är många stadsbor på väg hem i den täta trafiken. Andra är kvar på sina arbetsplatser. De som har valt tunnelbanan kommer inte att ångra sig. Det är en av de få säkra platserna just nu, men det är de lyckligt ovetande om. Nere i tunnlarna viner endast ett märkligt sus genom vagnarna, ett svagt eko av det kraftfulla vrålet ovanför jord.

På gatuplan ligger träd böjda över bilar och bussar, grenar krossar framrutor och lämnar blödande människoansikten under sig. Skyltar flyger fram i oanade hastigheter mot fönster och byggnader, trottoarerna är redan täckta av glassplitter. Gatorna är folktomma förutom några nyfikna journalister och ett ensamt barn som springer förbi under skyddet av ett Kittyparaply. I en korsning vänds paraplyet ut och in och flyger rakt ut mot bilarna. En skåpbil tvärbromsar och blir påkörd bakifrån. Flickan blir tomhänt stående vid vägkanten. Kameran filmar in en närbild på hennes våta, tårdränkta ansikte.

Neonljusen släcks som på en given signal och allt blir kolmörkt runt om i staden. Glödlampor sprakar, kablar börjar brinna och stoppljusen blinkar desperat. En lastbil välter av de starka vindarna och glider ner från en upphöjd motorväg, rakt ner på bilarna vid korsningen inunder. I en annan stadsdel faller en urgammal ek in i en blomsteraffär och krossar en äldre man inunder sig. Hundratals blad, knoppar, kronblad och pistiller flyger upp ur förödelsen och blandas med glasskärvor och blod i en färgsprakande, makaber kombination. Vid hamnen har havet tagit tillbaka forna, förlorade marker. Vågor sköljer bort stora delar av den mänskliga bebyggelsen och motorfordon omvandlas ofrivilligt till båtar som inte kan flyta.

Uppe i ett fönster på åttonde våningen i en närliggande skyskrapa blinkar ett blått TV-skimmer. Kanalen sänder varningsmeddelanden till stadsborna.

– Gå inte ut, ta in möbler och dylikt från öppna ytor, säkra dörrar och fönster, slå er ner i mitten av ett rum så långt från fönster och andra glasytor som möjligt, leta fram en ficklampa och en förstahjälpenlåda, stäng inte av TV:n, sätt på radion om TV-sändningen bryts, följ direktiven och håll er lugna.

Längst inne i rummets ena hörn sitter jag och röker med blicken fäst mot fönstret. Jag drar djupa bloss på cigaretten, som om jag andades genom den. Jag har vikt in benen under mig och kliar med höger pekfinger bort en sårskorpa på ena knäet. Det börjar blöda och jag slickar eftertänksamt av fingret. Jag upptäcker att jag har olikfärgade strumpor på mig, en blå och en vit, båda har hål framme vid stortån. Annars är jag klädd i ett par svarta vida byxor med snörning både fram och bak, köpta på den ryska marknaden i Phnom Penh i Kambodja. Förutom ett stort antal silverarmband på vänsterarmen och ett tungt smycke kring halsen har jag bar överkropp. Mina bröst är små och fasta. Så fort jag tvingas fimpa cigaretten, tänder jag en ny.

Nyhetssändningen fortsätter. Nu visar de katastrofbilder från hela landet. I de värst drabbade städerna har man valt att inhysa folk i stora gymnastiksalar och andra vindtäta, fönsterbefriade anläggningar. Salarymännen som inte hann hem i tid ligger i långa rader, insvepta i utlånade brandgula filtar och låtsas som om detta bara är en ond dröm. Hela familjer samlas på tatamimattor i andra lokaler och äter rissoppa ur plastskålar. Trähus har fallit ihop och ägarna stirrar desperat in i TV-kameran. Tempellyktor faller till marken och sätter eld på heliga skrifter. Brandmän far runt i lågorna och kämpar emot vindarna. Stora träd har ryckts upp med rötterna. Alla flyg och tåg är inställda, det råder fullt kaos på flygplatser och stationer. Emellanåt överröstas reportrarnas röster av tyfonens öronbedövande dån och då upprepas varningsmeddelandena från studion.

– Gå inte ut, ta in möbler och dylikt från öppna ytor? men framför allt, håll er lugna.

Jag sitter kvar i meditationsställning i mitt hörn med en nytänd cigarett i mungipan. Jag sträcker mig mot telefonen och hinner slå ett långt nummer innan jag inser att linjen är bruten, telefonen är död. Jag provar mobiltelefonen istället men når bara fram till en datoriserad röst som beklagar att det inte går att komma fram. Jag lägger den ifrån mig och fimpar de sista blossen. Sedan lutar jag mig tillbaka och sluter ögonen.

Jag hör hur TV:n fortsätter att visa sina katastrofinslag. Ett stort kryssningsfartyg står i lågor enbart några sjömil utanför hamnen och en oljetanker har gått på grund längre ut till havs. Tusentals små räddningsbåtar kryssar runt de förlista skeppen likt hjälplösa små djur. Ambulanser och polisbilar försöker ta sig fram på de översvämmade gatorna men deras sirener drunknar i tyfonens vilda tjut.

Jag reser mig och sätter på en kastrull med vatten, tar fram en kopp ur köksskåpet och häller i några skedar starkt Nescafé. Kylskåpet är som vanligt nästan tomt förutom ett snart helt avskalat salladshuvud, alger, en öppnad förpackning med färsk tofu, apelsinjuice och en tvåliters vattenflaska. Jag stänger kylskåpsdörren och tar istället den sista mandarinen från fruktskålen.

Från TV:n hör jag röster som förklarar förödelsen rent vetenskapligt. De visar diagram och kartor över tyfonens hjärta och dess utveckling. Med hjälp av cirklar och pilar demonstrerar de hur den färdas, var den kom ifrån och vart den är på väg. En tabell i vänstra hörnet räknar ut tyfonens styrka och hastighet i sekundmetrar för de olika zonerna och i det högra hörnet har producenten valt att klippa in en historisk bakgrundstext. Just nu kan man läsa att det är den värsta tyfonen landet skådat sedan andra världskriget och förödelsen jämförs med andra naturkatastrofer. Antalet döda har nu redan överstigit siffrorna från jordbävningen i Niigata.

Och så här fortsätter det hela natten. Eld, blod, vatten, vind och död. När naturen tar över.

Jag heter Yuki. Jag säljer blommor i en liten affär som jag själv har sparat ihop till och öppnade för några månader sedan i Shinanomachi. Min morfar, ojiisan, hjälper mig med blommorna. Han har varit änkling i ett kvarts sekel och själv har jag varit föräldralös i nästan lika många år.

Mina föräldrar dog i en bilolycka för många år sedan, när jag fortfarande var för ung för att förstå vad döden var. Jag visste inte att de aldrig skulle komma tillbaka och egentligen visste jag inte ens att de någonsin funnits. Idag är de få minnen jag har från dem dimmiga och oskarpa, men jag minns ojiisan som en klar gestalt genom hela min barndom. Vad jag vet har han aldrig haft någon annan kvinna än mormor och han säger ofta att lär vi oss att vara starka i oss själva så behöver vi ingen annan. Jag vet att han säger det bara för att trösta och stärka mig men jag väljer ändå att tro på hans ord. Det är enklast så.

Ojiisan har lärt mig att prata med växter och han brukar ofta säga att hela livet kan sammanfattas med en växts blomning. Han vill att jag ska känna att jag har makt att gro liv även om döden tycks omringa mig.

Den här morgonen vaknar jag långt innan väckarklockan ringer och går direkt in i duschen. Jag skrubbar mig intensivt med starka händer tills min hy blir alldeles rödflammig och börjar svida. Då låter jag vattnet rinna ner längs kroppen och nå in i varje por innan det slukas upp av avloppet. När jag kliver ur duschen känner jag mig hudlös, bara kött, muskler och ben, äntligen ren. Jag går ut i köket med enbart en handduk virad omkring mig och häller upp ett stort glas apelsinjuice. TV:n stängde jag aldrig av igår kväll och just nu sänds bilderna från gårdagen i repris. Jag tänder dagens första cigarett, byter kanal och tittar slött på väderleksrapporten istället. Det ska bli hett, väldigt hett och soligt i huvudstaden, trots att de igår talat om dagar av regn.

Jag väljer ut ett par vida sidenbyxor med svarta drakar på och ett lika svart, tunt linne, drar på mig sandaler och tar hissen ner till gatan. Härute verkar de flesta ha återgått till sina dagliga liv och trafiken är lika tät som vanligt, men jag passerar ändå några som talar om förödelsen och de ser uppriktigt omskakade ut. Luften verkar inte alls renad av de starka vindarna utan tvärtom mer tryckande än någonsin.

Jag tar rulltrappan ner till tunnelbanan, byter så småningom till ett lokaltåg och efter en halv timme stiger jag av i Shinanomachi. Det är en by mitt i Tokyo med trånga gränder, låga hus och ett antal små affärer. Ojiisan äger en lägenhet i ett av husen nära livsmedelsaffären, bara några minuters gångavstånd från vår blomsteraffär. Jag skulle gärna bo i Shinanomachi själv, men hyrorna är alldeles för höga och jag vill inte besvära ojiisan mer. Traditionsenligt borde jag bo med honom för att hjälpa till med de dagliga sysslorna men jag har en känsla av att han skulle börja hjälpa mig istället och dessutom bor han trångt. Därför har jag valt att bara arbeta i kvarteret. Affären kostar mig en hel förmögenhet men hellre att blommorna får bo fint än att jag lägger ut pengar på mig själv.

På väg nerför backen fylls jag av en obehaglig känsla. Tyfonen har slagit till ordentligt här. Ett hus har brunnit ner och i den lilla parken har barnens klätterställning välts omkull. På kyrkogården har några buddhistiska bönepelare fallit till marken och blommor och rökelsepinnar har spridits för vinden. När jag går förbi kvarterets hårfrisör tystnar kunderna och stirrar på mig genom rutan. Jag blir iskall i hela kroppen.

Där, på andra sidan gatan, ligger min blomsteraffär. Eller låg, snarare. Nu är det bara ett stort hål genom väggen. En polisbil står parkerad framför avspärrningen och i ögonvrån ser jag en uniformerad man prata med kvinnan i caféet bredvid.

Jag sätter mig ner längs husväggen och stirrar tomt på min affär. Så mycket pengar jag lagt ner, så mycket tid och vilja. Det är inte sant. Polisen kommer fram till mig, presenterar sig och ser rakt på mig.

– Yagisan, förstår jag.

– ?

– Ja, förlåt att jag stör, jag förstår att det kommer som en fruktansvärd chock för er. Jag beklagar sorgen.

– Mina rododendron skulle precis slå ut.

– Förlåt?

– Och liljorna var redan en och en halv meter höga. Jag hade tänkt vänta med att sälja dem tills de blev riktigt stora.

– Hm.

– Jag hade den mest välsorterade blomsteraffären i hela området, ja en av de vackraste i hela staden faktiskt. Och ändå hade jag precis öppnat den. Min och ojiisans affär. Med våra rosor, krysantemum, nejlikor, penséer, kaktusar, astrar, örter, vassrör, körsbärs- och plommon-bonsai och pelargoner. Jag känner varje knopp personligen, de är mina barn. Ojiisan har lärt mig att se precis hur varje växt mår, vad den behöver och vad den saknar. En del blommor låtsas vara törstiga fast de egentligen inte behöver något vatten. Man måste lära sig att se skillnaden på de olika plantornas personligheter.

Jag stirrar ner på mina skor och inser att jag ställt mig upp. Jag känner hur jag börjar tappa kontrollen, hör hur osammanhängande jag talar. De sista meningarna skriker jag nästan ut. Folk har stannat till på gatan runt omkring, men jag märker dem knappt. Polisen ser generad ut.

– Jag, ja?, jag beklagar verkligen ert missöde med affären. Mina tankar går till Koyamasans ande.

Jag tittar upp mot mannen och det är först nu som jag uppfattar att det verkligen är mig han tilltalar. Långsamt kommer verkligheten tillbaka. Solen lyser in i caféfönstret och skuggor uppstår bakom lyktstolparna.

– Koyamasan?

Polisen prasslar med sina papper, harklar sig och rätar på ryggen.

– Koyama Ichirosan.

– Ojiisan?

– Ja, tyvärr, eh, er ojiisan har gått vidare mot en renare värld.

– Renare värld?

– Följ med mig Yagisan, ni kan behöva en kopp te. Eller ni kanske föredrar kaffe?

Polisen snuddar diskret vid min arm och leder mig bort mot caféet medan han med en avvärjande gest motar bort folk som samlats runt omkring oss. Ägarinnan reser sig upp så fort vi stiger in i hennes butik och skjuter upp dörren till sitt privata tatamirum. Där på bordet står redan två koppar framdukade och varmt vatten kokar i en tekanna över en bordspis. Ägarinnan öppnar locket till en burk grönt te och ställer ner ett fat med omochi och anko.

– Doozo.

Hon ler ett inställsamt leende som jag väljer att inte besvara och skjuter sedan igen dörren. Polisen blåser ut ljuslågan under tekannan och harklar sig igen.

– Soledewa, ett träd föll alltså in i er butik vid niotiden igår kväll. Som ni säkert vet så drog en tyfon in över staden och lämnade oersättliga skador efter sig. Jag beklagar er ojiisans bortgång men ber er trösta er med att ni själv är vid liv.

Jag säger ingenting utan stirrar envist ner i tekoppen. Jag leker lite med en cigarett och undrar om det passar sig att röka i sällskap med en polis.

– Behöver ni eld, Yagisan?

Jag tar emot tändaren utan ett ord.

– Jag har förstått att ni är Koyamasans närmaste släkting i livet och ber er därför att från och med nu ta över hans ID-handlingar.

Han räcker över en bunt papper, en plånbok och ett kvitto som han generat tar bort från högen.

– Soodesune, kvittot är från Aoyamacenter. Ett bårhus. Kroppen fördes dit nu på morgonen och om ni orkar så vore det väldigt bra om ni kunde åka dit för en officiell identifiering. Trots att vi vet att det är Koyamasan och att vi redan har hittat hans papper inne i butiken så måste vi följa protokollet. Om ni vill kan jag skjutsa er dit.

– Shindeimasu.

Polisen lägger sin hand över min och ler så vänligt han kan. Jag tror att det är menat som en faderlig gest. Men jag märker att han inte är van vid att beröra kvinnor för han stelnar till vid känslan av min hud. Han harklar sig för tredje gången.

– Jag förstår er sorg, tro mig, det gör jag verkligen. Men vi måste följa protokollet.

Han tar bort handen och kliar sig i skäggväxten. Det här är bara ett rutinärende för honom och han har säkert många liknande fall på schemat idag. Ändå beter han sig underligt. Det verkar som om jag gör honom generad. Kanske påminner jag honom om någon. Jag tror nästan att han hoppas på att jag ska be honom skjutsa mig till bårhuset.

– Får jag fråga hur gammal Yagisan är?

– 26.

– Ni har ju hela livet framför er!

Jag svarar inte. Jag letar med blicken efter en askkopp men finner ingen och släcker istället fimpen i tekoppen. Jag tål ändå inte cafékärringen. Polisen låtsas inte ha sett mig utan fortsätter med ett självsäkert leende och bestämd röst.

– En kvinna vid er unga ålder som redan visat stor känsla för affärer har en lysande framtid framför sig.

– Det handlar om passion och inte om affärer. Och dör passionen finns det ingen lust. Och finns det ingen lust finns det ingen handling. Finns det ingen handling finns det ingenting. Ingenting kvar.

Polisens leende slocknar och han slår ner blicken.

– Soodesune. Jag skulle vilja be er skriva under det här pappret och här får ni telefonnumret till Aoyamacenter. Om ni inte vill att jag?, ja, som sagt, jag kan skjutsa er dit.

Han kliar sig nervöst i skäggväxten igen och räcker mig ännu en pappersbunt. Utan ett ord skriver jag på. När jag är klar, reser jag mig, bugar mig lätt och lämnar polisen ensam med sitt sönderkliade getskägg."