Vackrare kan det inte bli

MAGNUS RINGGREN läser Ingrid Kallenbäcks nya diktsamling

helskärm

Andetag och hjärtslag är levandets minsta måttenheter. Vad händer när man går dem mycket nära, när de tornar upp sig? Vad sker när de sviktar och sviker, när de nästan inte längre finns? Om detta handlar monologerna i Ingrid Kallenbäcks nya diktsamling Stunden öppnar sig.

Boken har undertiteln sceniska dikter, och texterna har rudimentära scenanvisningar. Vi får en liten vink om vem som talar och var det sker. Men jag tror att dessa rolldikter inte på allvar är tänkta för teatern. Alla figurer är intill förväxling lika i sin utsatthet. Här finns ingen dramatik, bara existens.

In i dessa dikter går vi bara en och en. Bara hjärtkammaren är ett nog intimt scenrum. Hon skildrar "själens nakna liv", och hon är övertygad om att denna själ faktiskt finns. Motiven för att bygga dessa små dramer ger en av hennes figurer:

"Kanske måste jag skapa

ett inre rum

där jag kan gömma

min rädsla."

Bara sällan bryter sig ett "du" in i dikterna, och när det sker är det mest som dröm och frånvaro. Åkallan av Gud och Kristus förekommer dock. Bönen är ju en dialog där vi för det mesta bara hör den ena partens repliker. Bönen är att iklä sig den bedjandes roll, och för Ingrid Kallenbäck tycks den vara en användbar form för den ensamma själens försök att överbrygga sin enslighet.

Någon borde förresten göra en antologi över explicit kristna inslag i modern svensk poesi. De är oerhört mycket vanligare än vad den sekulariserade offentligheten egentligen vill tillstå.

Det yttre landskapet hos Ingrid Kallenbäck är reducerat, symboliskt, psykiskt: "Horisonten gnisslar mot vattnet." Det där gnisslandet finns inuti betraktaren. Greppet är klassisk modernism - man brukar efter en berömd bok av Kjell Espmark tala om "att översätta själen". Men hos Ingrid Kallenbäck finns ingen översättning - allt är själ.

Hennes språk är enkelt - knappt några bisatser, ett litet ordförråd. Det är som vore språket nyfött. Men det finns inget av kraftlöshet över det, snarare tvärtom. Det är tåligt, uthålligt, segt som idegransträ. Monologerna beskriver "vandringar mot det första ordet". Utgångspunkt och mål är ett och detsamma, och vägen mellan dem är en plågsam pilgrimsvandring där de få orden är enda färdkost och dryck.

"Överallt sand och vatten

i livsrörelser.

Vatten och sand."

Hud och luft, vatten och sand, andetag och hjärtslag. Enklare och vackrare kan det knappast bli.

Albert Bonniers Förlag

Lyrik

Magnus Ringgren