Den vite mannens norm

ANITA GOLDMAN läser en nödvändig bok - och undrar varför vi måste vara så lika

"Vad vi bevittnar är en utopins kris. Det är idag svårare att föreställa sig en värld bortom eller efter en kapitalistisk modernitet än att föreställa sig ett liv efter döden", skriver Mikael Kurkiala i sin nyutkomna bok I varje trumslag jordens puls. Den Uppsalabaserade kulturantropologens bok borde vara obligatorisk läsning för alla dem som deltar i - och är intresserade läsare av - den debatt som igångsattes av feministen Nina Björk i Dagens Nyheter och som fortsatt i flera medier under det lite nedvärderande och missvisande namnet "dagisdebatten". Meningsutbytet rör mycket djupare skikt än frågan om vad som är bäst för våra barn: dagis eller mamma? Somliga debattörer har sett Björks text som en reaktion mot det postmoderna. För dem är varje ifrågasättande av moderniteten reaktionär, man raljerar öppet över "antimodernismen och kampen mot konsumtionsdjävulen". Diverse feminister hackar på Björk för att hon ifrågasätter den svenska modellens förträfflighet, enligt vilken kvinnornas frigörelse är synonym med heltidsarbete och barn på dagis. Och den som tvekar stämplas genast som reaktionär.

Björk är modig men känner sig tvungen att försäkra att hon inte är en livmodersfeminist (skrivet utan citattecken) och hon vill "rädda" värden som brukar kallas kvinnliga - såsom empati, lyhördhet och en förmåga att sätta någon annans behov före sina egna - utan att behöva rucka på den svenska feminismens just nu härskande grundtes, den som säger att det absolut inte finns några "avgörande skillnader mellan män och kvinnor".

Om vår tids rädsla för skillnader är underrubriken på Kurkialas briljanta uppgörelse med just detta tänkesätt:

"Rädslan för att tala om, eller viljan att förneka, skillnader bottnar i en hel kosmologi, en världsbild, som ser talet om skillnader som ett hot. Vi har fått för oss att skillnader med någon slags automatik implicerar ojämlikhet och att bekämpandet av skillnader därför är ett progressivt projekt. Varför är man så nitisk i förnekandet av skillnader? Varför vill man att män och kvinnor skall vara lika? Att hedersrelaterat våld och annat våld ska vara i grunden identiskt, format av samma strukturer?"

Svaret, erkänner författaren, är uppenbart, ja trivialt. Den som skiljer sig från den vite mannens norm (som kvinna, icke-europé etcetera) har utsatts för förakt och förtryck och har då haft att välja mellan att hävda den egna särarten och att förneka själva existensen av skillnader. Det senare har kommit att uppfattas som ett radikalt och de som vågar uttrycka ett annat synsätt som reaktionära.

Författaren gör med denna utgångspunkt en djupanalys av hur mordet på Fadime Sahindal debatterades i svensk offentlighet. Annat läsvärt i boken är hur han kontrasterar analysen av modernismen med lakotaindianernas världsbild, med vilket han är djupt förtrogen. I boken blandas skarpt akademiskt analytiska texter med innerligt personliga och poetiska, en kombination vi är ovana vid i svensk sakprosa, men som jag ofta funnit - och inspirerats av - i amerikansk.

Kurkiala finner att de postmoderna feministernas världsbild inte är ett radikalt brott mot den västerländska modernismens projekt, utan dess fullkomnande. De har drivit den moderna människans överordnade projekt - att underkuva naturen - till det absurda.

"När queerteoretiker och postmoderna feminister konstruerar ett jag, fristående från varje idé om det givna, naturliga och heliga, det vill säga från det som per definition inte är förhandlingsbart, så går de marknadens ärenden. Marknaden gnuggar händerna. För den individ som inte bara byter jeans och frisyr utan även identitet måste framstå som den idealiske konsumenten - alltid på väg, aldrig nöjd, bortom all förankring. Dagens radikalitet utmanar inte moderniteten, den är dess logiska förlängning."

Ja, Kurkiala går längre än så. Det moderna projektet handlar om att ta kontroll över naturen och det har resulterat i en människosyn enligt vilken vi finner det närmast oacceptabelt att vi själva inte skulle ha kontroll. Detta tänkande menar Kurkiala, "är en logisk förlängning av den nu månghundraåriga ambitionen att förjaga eller härska över det som vi känner oss hotade av. Det måste vara "vilden", naturen, kroppen eller könet. I grunden är alltså detta tänkande besläktat med det koloniala."

Det som den postmodernistiska feministen Björk upptäckt i moderskapets praktik är att det finns sådant som inte är förhandlingsbart. Barnens krav på tid och kärlek är en sådan given storhet. När "moderniteten slår in en kil mellan männi-skan och resten av skapelsen", som Kurkiala skriver, så slår den en kil mellan modern och barnet. Mellan människan och naturen, mellan människan och allt som är heligt, det som vissa av oss kallar Gud.

Om vi accepterar att det exis-terar sådant som inte är förhandlingsbart, kanske vi också har lättare att ödmjukt böja oss inför det faktum att vi faktiskt inte har koll på tillvaron. Idag när vi drabbas av naturkatastrofer - likt tsunamin, orkaner och stormar - blir tonen närmast förnärmad; hur kan sådant ske mot vår vilja och planering? Den sofistikerade postmoderniteten står omogen, valhänt och oförberedd inför livets mysterium. Att liv innebär smärta och brist på kontroll och ett djupt beroende av andra, av naturen, förkastar postmodernismen som reaktionärt. Men att hävda det icke förhandlingsbara, att stå upp för det heliga, är inte stockkonservativt. Det är den yttersta radikaliteten, den som inte tummar på livets okränkbara värde. Jag välkomnar inte Nina Björk - som flera av debattörerna - till den ena eller andra politiska etiketteringen. Men jag välkomnar henne in i en värld där livets helighet är given. Att läsa Mikael Kurkialas bok kan vara en utmärkt utgångspunkt.

Samhälle

Anita Goldman