Innan Sverige svenskt var

Det första omnämnadet av det folk som innan de kallades svenskar, benämndes inte blott svear, utan allra först svioner, sker i Tacitus redogörelse för de folkslag som kring slutet av första århundrandet efter Kristus levde norr om Romarriket: germanerna.

Germania heter följaktligen den korta skriften och är, som all antik litteratur, svår att genrebestämma. Historia, etnologi eller geografi är moderna begrepp som kanske kan ringa in detta dokument, lika intressant för historikern som arkeologen.

I väntan på barbarerna under de närmast följande århundradena föll skriften i glömska, räddades av Karl den store och Alcuin, återupptäcktes i 1400-talets Italien och har sedan brukats och missbrukats (nazisterna).

Tacitus finner germanerna behäftade med en viss råhet, landskapet är ledsamt att skåda och man måste nog vara född där för att stå ut med klimatet. Men han finner seder och bruk som det samtida överdådet i Rom gott kunde ta lärdom av. Svionerna, som troddes leva på en ö bortom vilken solguden med sin vagn och sina hästar dök ner i havet varje afton (midnattssolen), beskrivs som ett sjöfolk, de låser in sina vapen när det inte är krig och dyrkar rikedomen. Vissa ränder går aldrig ur.

Alf Önnerfors översättning och kommentarer jämte Anders Kaliffs arkeologiska kommentarer, därtill ordlista och litteraturhänvisningar, gör boken till en hel liten universitetskurs.

Klassiker

Claes Wahlin