Spröda poetiska ackord

RAGNAR STRÖMBERG hyllar Johannes Anyurus nya diktsamling

helskärm

En vårvintermorgon för fem år sedan stod jag i köksfönstret och tittade ut över gården och såg den stora lönnen som planterades 1899, när huset stod klart, ligga uppsågad i den porösa, smutsiga snön som ryggradskotor och lårben av en brontosaurus.

Den bilden av försvinnande dyker upp när jag läser Johannes Anyurus nya diktsamling Omega, som är tillägnad några döda vänner.

För här är livet minne och dröm, framtid och förflutenhet konvergerar och i världen ”efter neutronbomben” där tidens pil ändrar riktning och ”klockan är vänta” blir diktarens uppdrag ett annat än i den himlastormande debutsamlingen Det är bara gudarna som är nya.

Då sjöng Anyuru i mäktiga homeriska bildvågor fram en ”hel värld i ett enda fantastiskt blickfång” bortom nattbussens ändhållplats, medan han nu likt en ”negativ Adam” ger de försvunna namn och kropp för att kunna lämna över världen till de varelser som ska komma efter: ”Den dyrbara honungen/inuti människornas hjärnor/ förvandlas/ Duggregnet går över i/vinterns första snö”.

I Omega har det hisnande djärva bildspråket som är Anyurus poetiska kännetecken förskjutits inåt och nedåt, mot ”mörkret som finns längst inne i vistelsen, längst inne i Skapelsen”, där vi dricker det ”sista vattnet i Universum”.

I inledningsdikten slår Anyuru an ett ödesmättat ackord som sedan ligger kvar genom hela samlingen: ”det är fred. Sen kommer/trummorna, som är kriget, och rösten, som också är kriget ”.

Informationsbruset som fyller den ekande ödsligheten där ”tomma tidningar” blåser fram längs marken och en gata ligger ”tom och öde som ett jävla snuthjärta” med bilder och röstfragment från kriget motsvaras av cellerna i kroppen som uppstår och förintas i ”ett långsamt regn inifrån oss själva”, som Anyuru skriver med en spröd precision som ligger mycket nära Göran Sonnevi, som också står för samlingens motto.

Ibland kommer Anyuru så nära Sonnevi att diktionen ett kort ögonblick hotar att tippa över i parafras - ”Utanför de största inre och yttre/rummen finns det ett ännu större/rum, och alla andra rum rör sig/i detta större rum” - men så bryter den starka egenart Anyuru besitter fram och dikterna blir en dialog på lika villkor med den store föregångaren: ”Våra namn är ljudet/som våra vingar gör”.

I Omega är Anyurus eruptiva bildfantasi betydligt hårdare tyglad än i Det är bara gudarna som är nya, men som han själv skriver i en av samlingens sista dikter är det här ”inte en kärleksdikt/det här är en dikt om syftet”.

Om de suggestiva metaforerna är färre den här gången får de i gengäld den svindlande genomslagskraften hos uppenbarelser när de väl inträffar och vi hör världen och livet tala till oss så allvarligt och enkelt som bara den stora dikten förmår: ”Är du rädd för döden Nej fast/jag vill leva, sa du OK Människohuvudet/med informationstätheten hos ett makrillstim/fångat inuti en glaspärla ”vi gick/upp mot Centralstationen, längs NK:s drömda spegeluniversum/höga mörka solpaneler/som våra liv/odlade som näring/åt ljus”.

Lyrik

Ragnar Strömberg