Kul, men verkligheten är värre

Johan Hakelius läser om it-yrans Norge

helskärm

Här är en figur jag saknar i succéromanen Wonderboy av norske Henrik Langeland: jag saknar it-konsulten som, efter att småspararna tagit stöten, investerar miljonerna i att kokettera med sitt samvete, snarare än med sitt armbandsur. Som använder sin stjärnstatus för att frottera sig med ministrar, snarare än miljardärer. Som får plats i statliga kommissioner i behov av lite friskt nytänkande. Som håller föredrag som alla innehåller frasen "vi lever i en brytningstid" och kombinerar new economy med new age. Som upprepar de enklaste argumenten från John Rawls och Ingemar Hedenius, med en djupsinnig rynka i pannan.

Låt oss för enkelhetens skull kalla den där - osannolika, det medges - figuren Christer Sturmark.

Henrik Langeland har fått med mycket i sin roman om it-yrans Oslo.

Räknenissar och finanslejon. Kulturknuttar och reklamsnajdare. Entreprenörer och kammoklädda programmerare. Och mitt i alltihop Christian von der Hall, Wonderboy, ung karriärist med en plan. Planen handlar om content. Innehåll, alltså. Innehållet tänker Christian gröpa ur Norges två främsta förlag och hälla i ett dotcom-bolag under egen ledning. Den nätta personliga vinsten ska förhoppningsvis bli 100 miljoner norska kronor. Det och revansch. För de gamla förlagen drev Christians far i konkurs och, indirekt, hans bil till ett närgånget möte med en klippvägg vid motorvägen utanför Oslo. Inga bromsspår och full fart. Därtill lider Christian av anlag för alzheimer, en förkärlek för strypsex och en fru som envisas med att vara en verklig person.

Början är lite långsam, men det är bitvis mycket underhållande läsning.

Jargongen sitter för det mesta, som det anstår en författare som gått handelshögskola och varit trainee hos Schibsted, det norska mediehuset som bland annat äger en försvarlig bit av den här blaskan. Schibstedhöjdare som Birger Magnus och Kjell Aamot tackas särskilt av författaren.

Men ändå är det något som fattas. Att jämföra Langeland med Tom Wolfe och Martin Amis och sluta sig till att de senare är bättre vore visserligen inte att ljuga, men det vore småaktigt och aningen löjligt. Det är något annat.

Vad?

Jo, det har att göra med den där osannolika figuren i början av den här texten. Den som fick heta Christer Sturmark.

Så här skulle man kunna uttrycka det: Langeland har skrivit en satir. Men verkligheten är mer bisarr än hans satir. Dess figurer mer osannolika och vad de säger ännu löjligare än något han vågat skapa i sin roman.

Roande läsning, alltså. Men författaren är en aning för återhållen.

Roman

Henrik Langeland

WONDERBOY

Johan Hakelius