Var kommer barnen in?

I "djupintervjuer" om fyra till sex sidor har Anna Lagerblad och Linda Hambäck fått ett antal väletablerade styvföräldrar att säga saker om sina styvbarn, obehagliga saker, som normalt inte lämnar terapirummet.

Det handlar alltså om att bryta tabun.

Den och den styvmamman eller -pappan tycker inte om det och det styvbarnet. Det förstör deras liv. Problem alltså.

Och vad gör man åt problem? I den dogm som tycks regera i hjälp dig själv-svängen berättar man öppet om det och konstaterar att andra har samma problem. "Känn inte skuld", säger dogmen. Bara berätta vad du känner. Det finns andra som du, det finns tröst.

Vad barnen blir av i denna infantilisering av vuxenheten tycks ingen tänka på. I Familjepack är de stumma. Har ingen möjlighet att gå i svaromål. Det är djupt obehagligt att läsa.

Att dra in barn i saker de inte ska behöva dras in i tycks ha blivit trend i medievärlden. (Ett tabu har brutits?)

I höstens infekterade dagisdebatt till exempel kunde man höra ledarskribenten på den liberala morgontidningen använda egna barn som tillhyggen i debatten. "Mitt barn gråter när jag hämtar det, inte när jag lämnar det på dagis." En annan debattör menade att det faktum att den vuxna dottern fått en stor lägenhet i innerstaden var ett bevis på att långa dagar på dagis var lyckat.

Jag tror att Familjepack och tonläget i dagisdebatten är uttryck för samma sak: en reträtt från föräldraskap och vuxenhet. En reträtt som samhället, med den massiva satsningen på dagis som den enda vägen mot jämställdhet och lycka, varit med om att skapa.

Tommy Hellsten, finsk författare och psykoanalytiker, skriver i den spretiga boken Föräldraskap (Cordia, 2000): "Den allmänna uppfattningen att föräldraskapet inte i första hand är en uppgift för barnets far och mor väcker en konflikt inom föräldrarna. Skuldkänslorna finns, men kollektivet noterar dem inte utan försöker neutralisera dem. Men föräldrarnas skuldkänslor är i själva verket sunda. De vittnar om att föräldrarna är medvetna om att de ansvarar för sina barn." Jag skulle vilja se en bok som söker sig in mot den skulden. Det dröjer nog innan den kommer, men när så sker kommer den att sätta nytt ljus på själva kärnan i vår kultur.

Samhälle

Joar Tiberg (kultur@aftonbladet.se)