Succé? Det här? Suck

Tegelstenen

Tillsammans är man mindre ensam är den tredje av franska Anna Gavaldas böcker som översatts till svenska. I Frankrike var det bara Da Vinci-koden som sålde bättre än Gavalda förra året. Suck. Jag söker i det längsta som kritiker, inspirerad av Karin Boyes essä Om litteraturkritik, undvika att göra mig till en litterär smakdomare (jag läser, lyssnar och försöker hellre att förstå). Men för Gavaldas bok är det svårt att uppamma detta läsande-lyssnande intresse. Över 500 sidor syltslarvig prosa (Björkman har säkert gjort en fullt adekvat översättning) - en tillsynes oredigerad text uppbyggt enligt principen: först händer detta, sedan detta och därefter det här. Att fyra ensamma människor flyttar ihop i en våning i Paris är berättelsens nav. Baksidestextens upplyser om att de alla har "stora hjärtan" - men tyvärr skildras huvudpersonerna ofta så nedlåtande i boken (vilket var ett centralt drag även i Gavaldas novellsamling Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans) att hjärtstorleken upphör att äga någon betydelse. Att läsa Gavalda är närmast en övning i ensamhet.

Roman

Hanna Hallgren