Vem är vad?

PELLE ANDERSSON om en stark roman om oss, just nu

helskärm

Det händer att man får reda på hemska saker om gamla bekanta - någon har dött, en annan har blivit alkoholiserad och en kompis kompis har gått ner sig i knarkträsket - man noterar det och rusar sedan vidare.

Man bryr sig inte. Orkar inte ta in.

Med Jerker Wide i Jerker Virdborgs roman Försvinnarna är det tvärtom. Han uppslukas av fallet med sin försvunne klasskamrat Henrik Andersson.

Jerker lämnar sin flickvän i Stockholm på obestämd tid för att forska i Göteborg, bor på vandrarhem, ringer gamla kompisar, söker upp Henriks föräldrar, snackar med polisen, skjuter upp lämningen av en större artikel om Stockholms underjordiska civila och militära hålrum; han reser omkring, norpar ett kollegieblock med märkliga anteckningar från Henriks lägenhet ... men trots allt är han inte fokuserad på själva finnandet. Det spelar inte riktigt någon roll.

Det är romanens kärna, eller snarare den avsaknad av kärna som hela historien snurrar kring. Henrik, den försvunne, är en person som på något mystiskt sätt alltid har varit försvunnen, någon alla skulle ha kunnat känna och snabbt glömma.

En icke-persons försvinnande och en halvhjärtad letare - hur spännande är det? Mycket.

Det var länge sedan jag läste en roman med ett sådant inneboende tryck, den vill hela tiden ut - som sniglar eller krut. Det är en spänning som främst beror på att Virdborg lagt historien så nära verkligheten.

Han skriver om verkliga utredningar, SCB-statistik och militära dokument. Huvudpersonen heter Jerker, precis som författaren själv. Han rör sig mellan Stockholm, Göteborg, Lindome, Södermalm, Hötorget " Men NK lägger han på Kungsholmstorg, som för att säga att allt ändå bara är påhittat. Gränsen mellan "det sanna" och "det påhittade" otydliggörs.

Gamla klasskompisar möts utanför NK (eller Åhléns, Coop Forum, Willys ") och får höra skvaller, förtal och sanningar om andra klasskompisar. Det vardagliga i den situa-tionen och det enkla, olitterära språket förstärker känslan av att allt är "på riktigt". Jag får en känsla av obehag: jag skulle kunna vara både Henrik Andersson, den försvunne, och Jerker Wide, den letande. Ingen lämnar några större avtryck.

Hur många riktigt nära vänner har en människa? Hur många känner någon på djupet och kan berätta vem en person är? Finns det någon sann bild av en människa och vem har den bilden?

Det är några av de stora frågor som boken ställer.

Men romanen bärs av en underliggande civilisationskritik. Virdborg talar om för oss att vi finns i världen för varandra och att vi måste hjälpas åt, kanske speciellt nu när den offentliga tryggheten vittrar.

Miljonprogramssverige, som Virdborg också skildrar, ville - på gott och ont - ta hand om oss alla. Skyddsrum, i ordets alla betydelser.

Försvinnarna vill oss något: att vi minns varandra.

Norstedts

Roman

Pelle Andersson