Bli anställningsbar – eller gå under

Petter Larsson läser Zygmunt Bauman

Samhället är på väg att upplösas. Åtminstone om man med samhället menar något i stil med människors långsiktiga förpliktelser och relationer.

Det är en av de bärande teserna i den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Baumans nyutkomna essäsamling Samhälle under belägring (Daidalos).

Det globala kapitalet krossar varje nationellt eller lokalt självbestämmande. Samtidigt omtolkas gemensamma problem till individuella: det är de sjukas, de arbetslösas, de fattigas eget ansvar att överleva, att bli "anställningsbara" eller gå under.

I det skruvstäd som dessa processer bildar mals samhället (eller välfärdsstaten, man får en känsla av att det hela tiden är den västeuropeiska välfärdsstaten Bauman skriver om) ned och försvinner, med medborgare, demokrati, social jämlikhet och allt.

Originellt?

Nej, det har sagts förut, från höger och vänster. Men i sina bästa stunder ger Bauman begripliga ingångar till flera heta samtidsdebatter: migration, nationalstat, arbetslivets omvandling. Och han har en sympatisk hållning: kritiken riktas uppåt och Bauman drömmer Kants dröm om den globala demokratin.

I sina sämsta stunder blir han dock snarare en skrivbordsretoriker som tycker till om världen utan att bekymra sig om att undersöka den.

"För invånarna i ett flyktingläger ingår förhoppningar om långsiktiga resultat och konsekvenser inte i upplevelsen."

"Terrorister drivs att demonstrera ofullständigheten i sin egen påtvingade orörlighet och därmed bevisa elitens sårbarhet trots dess överlägsna rörlighet."

Inte? Gör de?

Det är inte utan att jag då och då längtar efter lite hardcore forskning.

Essä

Zygmunt Bauman

SAMHÄLLE UNDER BELÄGRING

Petter Larsson