... och en dag fick hon nog

JENNY TUNEDAL läser Sylvia Plaths dagböcker: fantastiskt och förtvivlat om en kvinnas kamp för att överleva i patriarkatet

"Och identitet är konstigt att vara sig själv är konstigt eftersom man aldrig är sig själv inför sig själv utom som man minns sig själv och då så klart tror man inte sig själv. Det är det som är problemet med en självbiografi man kan inte så klart man kan inte verkligen tro sig själv varför skulle man, man vet så väl så väldigt väl att det inte är man själv, det kan inte vara man själv för man kan inte minnas rätt och om man verkligen minns rätt så låter det inte rätt och det är klart att det inte låter rätt för det är inte rätt. Man är så klart aldrig sig själv."

Så skrev Gertrude Stein i sin andra självbiografi, med den briljanta titeln Everybody"s Autobiography. I sin dagbok borde man kanske kunna vara sig själv, men frågan är om man lyckas ens då. Den amerikanska författaren Sylvia Plath, som skrivit klassiska verk som Glaskupan och Ariel, förmedlar i sina dagböcker från 1950-62, bilden av en kvinna som, liksom de flesta av oss, inte riktigt är sig själv, för att hon inte vet vem hon är. Identitet är konstigt. "Hur mycket av min hjärna är medvetet mitt egen? Hur mycket är inte ett klichéavtryck av allt jag läst och hört och upplevt?" undrar Plath, när hon är arton år. Nio år senare känner hon sig fast i sig själv: "Jag kommer att gå under om jag inte kan skriva om någon utom mig själv", men samtidigt helt osjälvständig: "En längtan redan när jag skriver dikter om det, efter att någon bestämmer över mitt liv, säger åt mig vad jag ska göra, berömmer mig när jag har gjort det." Självet sitter fortfarande löst.

Under hela sitt vuxna liv försöker Plath förbättra sig själv, sina texter, sin karaktär, men i sina egna ögon är hon ett hopplöst fall av otillräcklighet. Hon kraschar mot världen som en fågel mot ett fönster, om och om igen. I glaset glimrar ljusa reflexer; av kärlek, av respekt, av godkännande och berömmelse, men när hon flaxar, flyger, störtar, får hon ont.

Att försöka lyckas i patriarkatet gör ont. Den amerikanska feministen Valerie Solanas skriver i sitt S.C.U.M-manifest om Daddy"s girls - kvinnor "som har reducerat sitt förstånd, sina tankar och sin synförmåga till mäns nivå, som på grund av sin brist på känsla, fantasi och förstånd bara är värda något i ett manligt "samhälle"". Daddy"s girls trivs i patriarkatet, de/vi lyckas ha det bra här, på något sätt. I sina dagböcker framstår Sylvia Plath som en vilt kämpande, ömsom strålande lycklig, ömsom djupt deprimerad Daddy"s girl. Hon vill vara den perfekta dottern, collegedaten, flirten, kokerskan, mamman, kvinnan och genihustrun. Samtidigt vill hon hinna tänka och skriva; fantastiska texter, likt ingen före henne, och bli en berömd författare. Hon vet att hon kan. Egentligen vill hon inte alls vara kvinna.

"Att jag är född till kvinna är min fruktansvärda tragedi. Från det ögonblick jag avlades var jag dömd till att utveckla bröst och äggstockar istället för penis och pung; att få hela mitt utrymme för handling, tanke och känsla strikt kringskuret av mitt kvinnokön." skriver hon och "Jag tycker inte om att vara flicka, för som flicka måste jag lära mig inse att jag inte kan vara man."

Önskan att vara man, eller snarare, att liksom en man ha makt att röra sig, skapa, skriva, äga ett rum, leva ut sina sexuella begär, och bestämma över sitt liv och sin tid är brännande het genom hela Plaths liv. Under collegetiden söker hon oavbrutet mäns sällskap; deras blickar, bekräftan, samtal, beskydd och kroppar. Hon klär sig och för sig som en snygg och sexig amerikansk oskuld, dejtar flitigt, och berättar i sina dagböcker om övergreppssituationer som verkar ha varit en ofrånkomlig del av dejtandet, och en del av hennes förväntan på umgänget med män. Ingen stor grej - hon ber vänligt om ursäkt när hon inte vill ligga med en kille som kastar sig över henne i skogen. Att hon ofta längtar efter sex är inget hon kan göra något åt. Det är femtiotal, och tjejerna måste hålla på sig.

När Plath träffar en lång, mörk superman, som dessutom är poet, vill hon kanske egentligen helst vara som han är eller åtminstone där han är. Lösningen blir att älska honom och gifta sig med honom. All tidigare oro över att inte kunna skapa inom äktenskapet och all motvilja mot monogami, sjunker undan inför Ted Hughes. Plath är lycklig med honom: "/"/det är som om han är den perfekta manliga motparten till mitt jag: båda ger den andra en utvidgning av det levnadssätt vi tror på: detta att aldrig bli slav under vardagsrutiner, trygga arbeten, pengar: bara ständigt skriva, gå ut i världen med varje por vidöppen & leva i kärlek & tillit."

Samtidigt är hon olycklig med sig själv, och med sitt eget skrivande. Hans stjärna lyser, medan hennes refuseringar står som spön i backen. Det är hemskt. Ett tag funderar Plath på att börja skriva under det käcka, och könsneutrala, namnet Sylvan Hughes, men sätter aldrig planen i verket. Efter ett tag blir hon riktigt trött på Hughes och hans dikter, och förutspår att hans nästa bok kommer att vara tillägnad hans navel. Eller penis.

Till de tidigare opublicerade delarna av Plaths dagböcker hör de som handlar om hennes terapi, där hatet för modern spelar huvudrollen: ""Jag hatar henne, doktorn." Och det känns fantastiskt. Inom det lismande matriarkatets gemenskap är det svårt att få stöd för att hata sin mor", skriver Plath. Det är ett riktigt klassiskt moders-, kvinno-, och självhat, som Plath inte tycker sig få leva ut; hon anklagar sin mamma för att ha dödat Fadern (som dog av diabetes när Sylvia var åtta år, på grund av att han vägrade ta sitt insulin). Hatet mot modern, längtan efter hennes kärlek och saknaden efter fadern, skrivs rakt och hårt, i ganska avskalade texter, utan den mångfald av bilder och det språkliga flöde, som annars dominerar dagböckerna.

Sylvia Plaths dagböcker är en av de viktigaste böcker jag läst om en kvinnas strategier för - och misslyckanden med - att leva i patriarkatet. Som Joyce Carol Oates Blonde, fast blondare, sorgligare, hemskare, och med en nattsvart humor. Det är en fantastisk textsamling som nu översatts till svenska. Att alltihop är sant känns svårt att tänka på. Plath hann inte skriva så många böcker som hon ville. Först efter sin död blev hon den stora amerikanska poet och prosaist hon strävade efter att vara. 1963 tog hon sitt liv, bara trettio år gammal. De två sista dagböckerna har Ted Hughes bränt, respektive tappat bort. Men dikterna finns kvar. I en av de dikter hon skrev under sitt sista halvår, efter separationen från Hughes, talar en förtvivlad Daddy"s girl, som har fått nog. De avslutande stroferna lyder:

"If I"ve killed one man, I"ve killed two -

The vampire who said he was you

And drank my blood for a year,

Seven years, if you want to know.

Daddy, you can lie back now.

There"s a stake in your fat black heart

And the villagers never liked you

They are dancing and stamping on you.

They always knew it was you.

Daddy, daddy, you bastard, I"m through."

Dagbok

Jenny Tunedal