Här går det åt helvete med musik

Göran Greider läser en liberal musikhistoria

helskärm

Det finns böcker man hade hoppats aldrig skulle bli skrivna. Men nu har skriftställaren Anders Johnson, under en kort tid politisk chefredaktör på Dagens Nyheter, tyvärr skrivit en av dem. I Frihet är det bästa ting har han författat vad han kallar en liberal musikhistoria och där får vi äntligen veta vilken som är Beethovens ”mest kända liberala musik” – nämligen hans nionde symfoni. Utan att veta om det skrev Beethoven där ett beställningsverk för den Europaunion som enligt Johnson ”förvaltar Beethovens anda av upplysning, frihet och fred”. Jodå: han skriver faktiskt på det där sättet.

Jag är inte van att läsa så här dåliga böcker och bläddrar därför i allt djupare häpnad genom sidorna. Gång på gång måste jag hejda mig inför underbara påståenden. ”En intelligent liberal i tidens anda” – vad är till exempel det? Jo, enligt den trosvisse Johnson ”det finaste epitet en människa kan få” och den som får det är Franz Berwald. Sådana lyckligt förnumstiga små treklanger sprider han genom boken.

Att skriva om musik är inte lätt, det ska erkännas. Det avgörande misstag många begår är att de tror att verken i sig gör påståenden om världen. Men musiken är, till skillnad från litteraturen, i viss mening faktiskt stum; den är varken liberal eller kommunistisk. Däremot kan den aktivera djupt liggande känslor och erfarenheter i oss och även genom att tonsättaren namnger ett instrumentalt stycke kan associationerna ibland styras åt vissa håll. Just Beethovens nia, med sin mäktiga körfinal, har således använts av alla upptänkliga politiska riktningar, från arbetarrörelsen över nazisterna och ända bort till Timbro, som ger ut den här boken. Johnsons sensibilitet inför musiken är säkert betydande, men det märks inte när han skriver: inte ett enda intressant infall om något av det musikaliska i styckena, bara ett enformigt rabblande av liberalismens närvaro i musikhistorien. En historia han för övrigt periodiserar med yttersta precision: modernismen börjar efter 1890 heter det, och efter wienklassicismen kom romantiken som upphörde år 1920. På hösten?

Hur föddes idén till denna bok? Johnson har förstås retat sig på musiksociologen Stefan Bohmans uppmärksammade och direkt lysande bok Musiken i politiken som kom förra året. Bohman får i alla fall inga fina epitet i denna skrift, ur vilken ingen musik stiger, enbart tondöv ideologi.

Först kom Timbros angrepp mot popvänstern, sedan mot de vänstervridna biblioteken och nu denna varning för att höra fel när man lyssnar på musik. Brecht, som sysslade med musikteater, finner han givetvis politiskt suspekt, vilket Johnsson antar är en ”förklaring till det höga anseende han åtnjuter i delar av det svenska kulturlivet”. Dock tycks han inte känna till att poeten Paul Eluard, som fick en dikt tonsatt av sin vän Francis Poulenc, också var kommunist: hade Johnsson vetat det hade med all säkerhet det lilla exemplet på liberal musik fått strykas.

Så vad ska jag säga? Om den här boken i musikanalysen haft vad den saknar ifråga om tolerans, kanske jag hade kunnat överse med bristerna i stilen.

Essä

Anders Johnson

FRIHET ÄR DET BÄSTA TING.

Göran Greider