Eländes elände!

Marie-Chantal Longs Solar Plexus är en ovanligt bra men ganska typisk svensk ungdomsroman. Tove i klass 8C är en "skärarbrud", för att låna ett ord av Linda Skugge, en flicka som skadar sig själv i stället för att rikta vreden utåt. Hon använder ett trasigt snäckskal, och "äntligen känner hon av någonting som är på riktigt, som syns. Ingen kan ju komma och säga att hon inte blöder, hon blöder ju. Hon blöder och det gör ont precis där det blöder. Hon har bevis på det". Tove mobbas av "drottningarna" i sin klass, inte minst för sin hårfärg ("Hon har ta mig fan morotstuvor överallt!"), men får stöd av nya vännerna Taz och Shejkis. En vacker och komprimerad bok om övervunnen ensamhet, berättad med hjälp av enkla och exakta bilder. Som när Tove inser att det inte längre är någon i klassen som väntar på att hon ska bli klar i omklädningsrummet efter gympan. Visst. Vi förstår alla hur det känns.

Men ändå, hur kommer det sig att den svenska ungdomslitteraturen är så full av mobbning och deprimerande skolmiljöer? Vill vi verkligen läsa böcker som bara skickar oss tillbaka till samma trista ställe som vi kom ifrån? Funderar jag efter att ha läst Per Nilssons Solprinsen, om mobbade Jonathan som i stället för att vända sig till realistiska böcker som Solar Plexus skapar sig en egen science fiction eller fantasy-litteratur, en dagdröm där han är Solprinsen, den store hämnaren. I drömmen, med drag av Pulp Fiction och löpande som en parallellberättelse genom boken, funderar Solprinsen och hårdingen Tommy Lee (namne med trummisen i Mötley Crüe) på vad som ska göras med den Nurmi som trakasserar Jonathan i bokens realtid. Ingjutning i cement, malning i köttkvarn? "Sen slipper vi han, finnjäveln", menar Tommy Lee.

I drömmen finns också Princess, en lyxversion av den Tove som Jonathan åtrår men som i verkligheten väljer hans kompis Wilmer, bokens kanske intressantaste person, en vek typ som inte riktigt vet vems parti han ska ta. En sorgsen och psykologiskt trovärdig roman om Jonathans väg ("Jag har varit offer och hjälte, förälskad som en romantisk tolvåring, kåt som en brunstig gorilla och full som ett svin, jag har varit pajas och clown och blind idiot, jag har fått en smäll på käften"") från högstadietönt till ung vuxen. Mot slutet bleknar Solprinsen följdriktigt bort och försvinner, som Mållgan i Alfons Åberg.

Ylva Karlssons Resan till Kejsaren är fantasy på riktigt, utspelande sig i "mellantiden", en medeltidsliknande epok då "rättvisare lagar" infördes, "slaveriet avskaffades och skolor öppnades". Topografin, möjlig att studera på försättsbladets karta, påminner vagt om Sverige. En vik som skulle kunna vara Mälaren heter "Mälen", en sjö som ser ut som Hjälmaren heter "Gälen". Till denna barrskogsbrusande värld ges högstadieeleven Mikaela tillträde genom hissen i hyreshuset hemma i Skarpnäck. I mellantiden tas hon emot som ett mytomspunnet och länge framemotsett "kejsarbarn", ja, ungefär som om hon vore Jesus, vilket förstås leder till trubbel. En uppfinningsrik, rolig och spännande berättelse, möjligen tyngd av en del metalitterärt skoj, som läsarinvokationer ("Käre läsare") och elaborerade kapitelrubriker ("Åttonde kapitlet, i vilket vi får stifta närmare bekantskap med" och så vidare).

Fantasyläsare kan också glädja sig åt Under lysande måne, tredje och avslutande delen i Lian Hearns Sagan om klanen Otori (översättning av Anders Bellis), poetisk feodal samurajaction om paret Kaedes och Takeos kamp mot den lönnmördande klanen Släktet. Här finns det mesta, vapenskrammel, kärlek och sex, intriger, maktberusning, fågelsång, i ett bygge minst lika utstuderat som Tolkiens. Men man bör nog läsa de inledande delarna först, Över näktergalens golv och På kudde av gräs, som finns i pocket. Skön flyktsoda för alla åldrar.

Johan Unenges Vi som ser på är en lyckad bok, präglad av en befriande men för genren ovanlig normalitet. Här skär sig ingen i armen, ingen knarkar eller stjäl bilar. Vi möter killarna i Four Brothers, en finnig blåsarkvartett på väg att störta ner i den avgrund som heter puberteten. En av medlemmarna träffar en tjej, en annan, "jag", bokens huvudperson, gnags av existentiellt grubbel, vad är det för mening med att spela? Boken innehåller en del groteskt tokroliga inslag av ungefär samma karaktär som i De tre vännerna och Jerry på tv - bland annat en närmast freudiansk passage beskrivande ett bröllopsgig i en gruva, med bandet utklädda till dvärgar och framförande melodier ur Disneys Snövit - men är en i grunden vemodig berättelse om den tomhet som lätt uppstår i tonåren. Lite som Fucking Åmål, fast med beigea medelklasshobbits i rollerna.

Debuterande Christoffer Sorner går motsatt väg i originalpocketen Betong (med trendig omslagsbild av Dennis Eriksson), en stjärtsparkande men något effektsökande kollektivroman från Stockholmsförorten Bredäng, om bland andra Buren, Kickan, Didde och Kamal, som alla drömmer om att ta sig bort från "den här jävla förorten". Är det verkligen så illa att råka bo i en förort, frågar man sig. Och har alla förortsungar lika mycket oskyddat sex som de i Betong, och super de lika mycket, är de lika självdestruktiva och jobbiga och våldsamma? Antagligen inte, men Sorners språkliga energi räcker långt och förhindrar att boken enbart blir en eländeskatalog.

Karin Holmlund debuterar med en idéroman, När ingen ser. Elin och hennes kompisar bedriver krig mot en pälsaffär, krossar skyltfönster och sprejar "Päls är mord" över entrédörren. Gör de rätt? Många - den gråtande butiksinnehavaren Rolf, Säpo, Ung vänster, Sveriges radio, veganrörelsen, polisen - kommer till tals i frågan. Handlingen utspelar sig till stor del nattetid, vilket rimmar med Elins känsla av utanförskap och maktlöshet. En aktuell och filosofiskt intressant debut, dessutom uppvisar Holmlund ett fint sinne för något man skulle kunna kalla för rikssvenska ödslighetsmarkörer: "Vid busstationen står en Falckbil, blöta snöflingor fastnar på vindrutan."

I Veronica Wägners thriller Kråköns hemlighet möts 13-åringarna Felix och Ditte på idylliska Kråkön i Bohuslän, vid en strandad segelbåt som visar sig vara stulen. I skogen hittar ungdomarna spår som tyder på att tjuven fortfarande är kvar på ön, och sedan blåser en frisk kuling upp som tvingar dem att övernatta därute. Wägners språk är enkelt och effektivt, ofta vackert: "Timmarna gick och solen vandrade runt ön. Deras barkbåtar tog form medan de lärde känna varandra". En bok att sträckläsa, och ett bra exempel på att kärlek gör sig bäst med en (som man säger) björn på stranden.

Ensam i ruffen på en båt förtöjd utanför Vaxholm bor sommarjobbande Svala, 17, i Emma Valls Farligt vatten. På ett närliggande varv försiggår skumma saker, och i trakten super sig ungdomarna redlösa på illegal fulsprit. Svala anar ett samband, och när hennes vänner visar sig inblandade blir det riktigt spännande. Dock träigare läsning än Wägners bok, och varför skriva "havet" hela tiden. I skärgården säger man inte havet, utan sjön.

"Jag måste ha luft bara", säger Andreas till flickvännen Olivia i Inger Frimanssons vardagsthriller Inga livstecken, går ut genom dörren och är borta. "Vad har hänt Andreas? Inga spår efter försvunnen 17-åring", står det några dagar senare på Aftonbladets löpsedel. I bokens andra del får vi följa skeendet genom Andreas ögon, ett snöoväder och en erotiskt tilldragande sjukgymnast för handlingen framåt. Inget mästerverk, men dramaturgin är oklanderlig, och Frimansson bygger upp spänningen genom att omväxlande låta olika personer komma till tals, Andreas, vännerna, Olivia.

Hantverksskicklig är också Gunila Ambjörnsson i Silverapan, en spänningsroman som i likhet med fjolårets Tigerhjärta utspelar sig kring en teateruppsättning. Skoltrötta Kalle, 17, får praktikplats på Stockholms stadsteater där mystiska saker inträffar, som på alla teatrar (jämför Tove Janssons Farlig midsommar). Kalle fascineras av M, en ung skådespelerska med en liten silverapa som maskot, en apa som dyker upp på nytt när en av skådespelarna skadas. Spännande, stockholmskt och samtidsautentiskt, med skådisar som Ann Petrén och ett USA som just håller på att invadera Irak.

Tyska författarinnan Alexa Hennig von Lange verkar inspirerad av Thomas Bernhard. Här är det tryckkokarprosa som gäller, få indrag och brädstaplar av återkommande teman, vändningar och fraser. I Vilken tur jag har! (översättning av Stina Kockum) möter vi Lelle, 15, en anorektisk fullblodsironiker som i bokens inledning tillverkar en löspenis i lera för att ta sin oskuld med: "Det gör nog ont, och då är det bättre att ha det överstökat innan man går i säng med en kille som ju ska vara kär i en också." De vuxna är alla mer eller mindre vidriga och sunkiga, systern en neurotisk vamp, och den enda ljuspunkten är Arthur, en mopedburen föräldralös grannpojke som om nätterna säljer sin kropp till farbröder på genomresa. En nattsvart och norénskt familjeklaustrofobisk kärlekshistoria, men tack vare von Langes sinne för detaljer och Lelles drastiska sätt att karaktärisera sin omgivning, bland annat beskriver hon sin pappa som "övergreppsaktig", läser man ändå vidare, glad i hågen, liksom upptänd av berättartemperamentet. En pärla!

"Kanske bara den som längtat efter en mor i hela sitt liv kan sjunga så där", säger den Jussi Björling-lyssnande Signe, en äldre dam som Elias, 16, av en slump stiftar bekantskap med i Katarina Kieris Augustvinnande Dansar Elias? Nej! Liksom Björling är Elias tidigt bliven moderlös, något som i Elias fall yttrar sig återkommande som yrsel och illamående, tillstånd som Kieri - poet till vardags - skildrar lika inlevelsefullt som hon skildrar Björlings musik. Fint beskriver hon också den ordlösa kommunikationen mellan Elias och hans pappa, som i passagen där pappan låtit ett papper från traktens ju-jutsu-förening ligga framme på bordet, som av en händelse, men Elias omedelbart förstår vad som menas, att pappan är orolig över att Elias aldrig träffar några kompisar eller gör någonting. Till slut går Elias på ju-jutsu-träffen, där han möter Julia med grönt bälte och "grönbruna" ögon vilket blir en vändpunkt. Tack vare Kieris iakttagelseförmåga och vassa språk en av årets bästa böcker, men möjligen är handlingen lite förutsägbar.

Riktigt bra är också Cannie Möllers Skulden, en fristående fortsättning på Lucia från 1994. Berättelsen öppnar i ljus midsommarstämning, med burkskinka, folköl och ett slitet tremannatält. Det är svennen Jimmy och de invandrade syskonen Daniel, Julian och Bel (skön brud, tycker Jimmy). Men sedan går allt åt helvete, med ett butiksrån och en genretypisk och därför lite tröttsam bilstöld. Bröderna åker dit och det är Jimmys fel, dessutom blir han ihop med Bel vilket ytterligare förvärrar saken. Jimmys skuldkänslor växer och allt ställs på sin spets när bröderna rymmer från fängelset. Intrigen är kanon, mot sin vilja blir Jimmy kriminell och läsaren inser att så här jävla dumt kan det nog verkligen bli på riktigt! Ruskigt! Också personskildringen imponerar, porträttet av bröderna - den veka och underkuvade Daniel och den desperata Julian - och av Saife, deras förtvivlade mamma.

Annika Holm ger ut tredje delen om Tomi Törnros som vid åtta års ålder bytte sin familj och Nicaragua mot ett liv i Sverige med svenska adoptivföräldrar. Nu, som femtonåring, bestämmer hon sig för att återvända till ursprungslandet, för att ta reda på var hon hör hemma. Adjö, Adios! Jag måste hem heter boken som är bra, men en aning tyngd av insmugna resuméer av de tidigare böckerna. I Nicaragua är det trevligt men, visar det sig, fattigt värre. Det blir schabbel med biljetten hem, och den där musikerkillen Leonardo är ju rätt snygg, tycker Tomi. Ja, det finns mycket för läsaren att intressera sig för i Holms bok.

Biljettschabbel på dödligt och tvättäkta allvar förekommer i Per Brinkemos och Ahmed Hassan Alis Dumpad, en sannberättelse om hur svenskfödde Ahmed, 13, i "uppfostringssyfte" lämnas hos några avlägsna släktingar i Somalias kaotiska huvudstad Mogadishu. Problemet är att den nya familjen är fientligt inställd till Ahmed, och när han via svenska ambassaden i Addis Adeba försöker ta sig tillbaks till Sverige visar det sig att föräldrarna har gått under jorden och att de svenska myndigheterna sätter sig på tvären. Efter två år av tröstlöst ambassadfaxande och kringflackande gatuliv får Ahmed äntligen återvända. En fruktansvärd och sorglig berättelse som vinner sin styrka just genom att vara dokumentär, genomlevd på riktigt. Och därför visar också ondskan ett mer oförsonligt ansikte än annars i barn- och ungdomslitteraturen, här blir inte vargen snäll av att få vara med och bygga båt, som i Bamse.

Petter Lindgren