Sent ska syntharen vakna
Publicerad 2012-11-16
Åh, det finns så många frågor jag vill ha svar på om synthmusiken.
Varför har alla svenska nyliberaler ett förflutet som synthare, till exempel? Beror det på att det är den enda svenska subkultur som har sina geografiska rötter i Täby?
Personligen undrar jag dessutom varför synthen alltid varit så … förlåt mig, men … totalt smaklös.
Tyvärr får jag inga svar i Bengt Rahms bok Den svenska synthen. En bok som vänder sig helt och hållet till de fans som vägrat ta av sig ridbyxorna ända sedan den dag de använde en kajalpenna för första gången. Synth-konservatismen är egentligen anmärkningsvärd. Redan i inledningskapitlet konstaterar Alexander Bard att det som borde vara en totalt futuristisk musikstil alltid varit fruktansvärt nostalgisk.
Bengt Rahms bok kommer inte att ändra på den saken.
Han har fullständigt anammat sättet att berätta rockhistoria som etablerades av punkbibeln Please Kill me. Så många som möjligt ska komma till tals och ingen musiker är för usel för att betraktas som en pionjär. I detta generöst tilltagna synthuniversum ryms inte bara Kitchen and the plastic spoons, Dom dummaste, Njurmännen, Marina Schiptjenko, Mobile homes, Richard Jomshofs Elegant machinery, tidningen Zero, Sophie Rimheden och Andreas Tilliander. Utan även en oändlig rad journalister, klubbarrangörer och personer som mest hade väldigt stora frisyrer. Till och med Harald Treutiger ägnas ett litet kapitel. Även om hans bidrag till historien var att han försökte varna för en ny dekadent fascistmusik som förförde ungdomen.
Rahm har inventerat allt synthrelaterat som utspelat sig sedan Rebecka och Fiona-Fionas pappa började sälja den elektriska musikmaskinen Prophet-5 i en källare på Lidingö.
Bra jobbat. Fansen skulle nog inte vara nöjda med annat än en fullständig katalog, men för oss som när det begav sig hellre lyssnade på Joy Division än Depeche Mode är det bara överväldigande. Och tyvärr ganska anskrämligt.
Men det är värt att bläddra igenom detta standardverk i alla fall.
För bland dessa dryga 500 sidor påminns man om en känsla som i alla fall jag hade glömt bort. En unik, kulturell erfarenhet som fick 80-talets unga att för några år känna sig som benådade livstidsfångar.
I samma ögonblick som proggens tunga, våta lovikavante över svenskt musikliv äntligen lättade på trycket formades en förhoppning om något som tidigare varit ouppnåeligt; en dröm om att få färdas på regnvåta gator genom Paris-natten, 17 år gammal, hög på champagne. En dröm om att få stå i stroboskopljuset på en belgisk sexklubb, endast iklädd en gasmask.
Förmodligen är det den där drömmen om en urban kalla kriget-natt utan slut som gör att Bengt Rahms läsare aldrig kommer att byta sina tajta ridbyxor mot något mer klädsamt.
Sent ska syntharen vakna.
