En osynlig örfil i ansiktet

helskärm

?Gör exil ont? Om den kroatiska författaren Dubravka Ugresic tvingades svara kortfattat skulle hon svara: Absolut. I romanen Smärtans ministerium känner hennes alter ego Tanya genast igen sina landsmän när hon möter dem på Amsterdams gator. De har ”en osynlig örfil” i ansiktet, en ”särskild sorts rastlöst vemod” som också hon igenkänner som sitt eget. Ändå vill hon inte vara en av dem. Hon har särskilt svårt för männens självömkan och deras nya överdrivna nationalism. Själv har hon ofrivilligt blivit kroat, fastän hon ser sig som jugoslav. Språken är bara dialekter av samma språk, menar hon bestämt, och litteraturen är gemensam. Den uppfattningen ger henne problem när hon får ett vikariat som lärare i serbokroatiska på universitetet.

?De flesta av Tanyas elever är krigsflyktingar som anmält sig till hennes kurs bara för att få förlängt uppehållstillstånd och socialbidrag. Romanen utgår från deras diskussioner om barndomsminnen, rutiga plastväskor, jugoslavisk rock, partisansånger och självmord och formar sig till en okonventionell, fritt resonerande och i långa stycken briljant essä om exilens väsen. Ugresic formligen vältrar sig i ”juggenostalgi” men hon har bitsk humor och sarkastisk skärpa när hon grans­kar alla uttryck för den komplexa, längtansfyllda, förödmjukande och invalidiserande smärta som drabbar den som tvingas lämna sitt hemland. Här finns väl mer av intellektuell reflektion än köttslig gestaltning men det jag gillar mest är att Ugresic försöker beskriva människor som inte verkar enklare och solidare än hon själv är. De flesta författare nöjer sig med mindre.

Roman

Pia Bergström