Ikonerna & de fega kritikerna

Pelle Anderssonom litteraturkritikens verkliga problem

Respekten för de litterära ikonerna är alldeles för stor och leder till grunda texter. Kritikerna är mer för att befästa en kanon än försöka begripa – och berätta – vad de ”stora” faktiskt skriver om. Jag tycker synd om Enquist, Tranströmer, Frostenson, Trotzig och Sonnevi – deras böcker blir ofta utsatta för ren panegyrik, i stället för uppriktigt respektlös och initierad analys.

Jag har gått igenom ett femtiotal recensioner av dessa författares två senaste böcker. Naturligtvis kan jag inte säga att enskilda recensenter bland dem jag tagit som exempel inte skulle ha sagt sin ärliga mening. Men många hyllningar blir det – och inte många svar på frågan varför är det här så bra?

Under rubriken ”Himlavalvet är återuppfunnet” recenserar Aris Fioretos Den stora gåtan (2004) i Expressen och konstaterar att Tomas Tranströmer ”var kometen i dåtidens unga lyrik och har sedan dess inte upphört att skämma bort vår litteratur med ädla troféer”. Och ”Blott två böcker gammal var komet Tranströmer helt klart redo för landslaget i poesi”.

Läsaren övertygas omedelbart om att Tranströmer är en av litteraturens ”untouchables”. Åsa Beckman är lika tvärsäker i Dagens Nyheter: ”Tomas Tranströmer svävar i en egen rymd ovanför den svenska poesin tillsammans med Joseph Brodsky, Robert Bly, Seamus Heaney och de andra stora fixstjärnorna.”

Eller som Jan Arnald uttrycker det i Göteborgs-Posten: ”Formfulländning är bara förnamnet” under en ingress där redaktionen konstaterar att ”Tomas Tranströmers nya bok är en efterlängtad litterär händelse”.

En som på allvar vill diskutera Tranströmers poesi (tyvärr under en slentrianmässig rubrik: ”Briljant, som ädelsten”) är Aftonbladets Jenny Tunedal: ”I all sin färdighet och meningsfullhet tränger Tranströmers dikt ofta undan också läsaren.”

I Svenska Dagbladet skriver litteraturvetaren Niklas Schiöler en understreckare om Den stora gåtan och samma dag recenserar Tommy Olofsson: ”I konsten att finna rätt ord och sätta det på rätt plats är han en mästare” och ”– inte ett ord för mycket.”

När Tranströmers Sorgegondolen utkom (1996) hade Dagens Nyheter och Expressen två skribenter vardera som recenserade vad som i Expressen fick underrubriken ”Tomas Tranströmers nya storverk”, där Kristina Lugn utser boken till ”den vackraste diktsamling som utkommit under detta decennium”.

I en intressant text i samma tidning diskuterar Stig Larsson tanken att Tranströmer är en ikon, men kommer ändå fram till att Tranströmer vet vad han håller på med. Larsson ”kan lugnt läsa vidare”.

Göran Greider (DN) jämför Tranströmer med motorjournalisten Christer Glenning och plötsligt sipprar lite ljus in i kritiken, det blir mindre pan-egyrik och mer verklighet. Däremot begår Greider ett vanligt misstag i sin text: ”En dag skulle jag vilja se Tranströmers poesi på allvar läst av en kultursociolog.”

Han ger andra i uppdrag att skriva den text han själv
Bekvämt nog nöjer vi oss med att presentera ”läsningar” – texterna blir ett slags respektfullt avtryck av författarens.borde skriva. Det är tråkigt eftersom texten han föreslår andra är intressantare än den där han talar om för oss att han i ”tjugo års tid” varit oupphörligt fascinerad av Tranströmers dikter.

I ett par recensioner av Frostensons två senaste böcker återkommer tanken att man inte kan göra henne rättvisa i dagskritiken. Det måste göras någon annanstans – där man har mer utrymme.

Thomas Götselius skriver till exempel i sin recension av Karkas (2004): ”Vi talar således om en rikt sammansatt bok som knappast låter sig fångas annat än i blixtbelysning i en dagsanmälan.” Det är en självklarhet som gäller all litteraturkritik, vi har inte avhandlingsutrymmen utan bara några tabloidspalter till vårt förfogande.

Den naturliga frågan blir då varför så mycket av utrymmet används till att beskriva hur dikterna har gjorts och så lite används till vad Frostenson egentligen säger, vill – eller varför hon är så bra.

Anna Hallberg skriver i Göteborgs-Posten om ”de tematiska återkomsterna: fadersuppgörelsen, språkblivandet. Europas sönderfall och återuppbyggnad, de många dikterna som vänder sig till poetiska föregångare – Osip Mandelstam, Unica Zürn, Paul Celan med flera” under rubriken ”När poesin är som allra bäst”. Jag blir verkligen sugen på att läsa om vad Frostenson har att berätta om Europas sönderfall – men det blir inget med det.

Göran Sonnevi utses i Expressen av Maria Schottenius till ”en av våra största 1900-talspoeter” när han ger ut Klangernas bok (1998). Hon avslutar: ”Och den här gången blev det guld.” I DN får hela tre skribenter tillfälle att skriva. Maria Gummesson (numera Küchen) resonerar insiktsfullt kring vad Sonnevi gör – men Götselius går på i ullstrumporna: ”Jag kan inte tycka annat än att den hör till det vackraste han har skrivit.” Och Ole Hesslers text får rubriken ”Träffar rakt i hjärtat”.

Mottagandet av Sonnevis dikter skiljer sig en aning från Tranströmers och Frostensons – vilket kan bero på att det som är uttalat politiskt alltid kan ställas mot en egen uppfattning.

Då kan man tro att giganterna, som jobbar med prosans och dess ofta större tydlighet, får ett bättre mottagande. Så är inte fallet.

”Ulf Olsson drabbas än en gång av Birgitta Trotzigs svindlande låghet” enligt en underrubrik i Expressen när Dubbelheten (1998) kom ut och i Aftonbladet tar Magnus Ringgren inte riktigt sina invändningar på allvar: ”Det rättmätiga hatet mot stalinismen förvandlas här till litterär schablon” och jag står där med frågan – hur då?

Steve Sem-Sandberg ställer i SvD några intressanta frågor kring hennes bok Sammanhang – material (1996) och säger att Trotzig varken är svår eller otillgänglig (och frågan är då: Vem har sagt att hon är det?) och landar i att det är ”ett betydande författarskap”. Men det märkligaste i Sem-Sandbergs text är ändå inledningen: ”Språk och värld står tydligt åtskilda i Trotzigs författarskap. Men gränsen har alltid hållits öppen, flytande.” Men då är de väl inte åtskilda, eller?

Tankefel är förståeliga när kritikern brottas med förväntningen att hylla och viljan att göra sitt jobb – på riktigt. I SvD är Anina Rabe inte helt övertygad om att Enquists Boken om Blanche och Marie (2004) är lyckad. Hon väljer ändå att bortse från sina invändningar och kommer fram till att ”Det förminskar inte min upplevelse av en ytterligt innerlig och vacker roman, men det grumlar min läsning en aning”. Men grumlet, är inte det något som förminskar?

Det är lättare att ånga på, det gäller också sågningar.

I DN angrep en föraktfull Birgit Munkhammar Boken om Blanche och Marie. Men också det utan att egentligen förklara vad som är problemet med boken. Å andra sidan får DN-kritikern Leif Zern tillfälle att lika reservationslöst hylla boken i Expressen: ”Enquist har aldrig skrivit en friare och vackrare prosa. Allt speglas i allt.”

Det är alltså en relativt enstämmig kör som i stället för intressanta nyläsningar ägnar sig åt att putsa på plaketterna. De få undantagen – de som kan både hylla och samtidigt föra intressanta resonemang – är få. De är dessutom skönlitterära författare själva: Stig Larsson, Göran Greider, Jenny Tunedal och någon till.

Med ett lysande undantag, Stefan Jonsson som i sin text om Birgitta Trotzig ser – och diskuterar – vilka dilemman människan verkligen ställs inför i Trotzigs böcker. Han gör det som jag eftersöker i de andra texterna: är kritisk och ser samtidigt skönheten i texten.

Varför misslyckas vi då med att ge dessa, ofta bra böcker och författarskap, en seriös kritik?

Kulturredaktionernas förväntningar.

Här finns definitivt det största problemet. Redaktionerna planerar i god tid för ikonens bok, både genom att bjuda in flera skribenter och i förväg skriva om att boken kommer och kanske också intervjua författaren. Kritikern vet att det är ”fin” bok som ska få en ”fin” text.

Vi vill, numera, inte vara smakdomare.

Bekvämt nog nöjer vi oss med att presentera ”läsningar” – texterna blir ett slags re-spektfullt avtryck av författarens.

Vi lider av tids- och platsbrist.

Ett svagt argument. Just när det gäller de stora ikonerna kommer boken oftast från större välskötta bokförlag som skickar ut boken i god tid. Dessutom får vi det utrymme som vi tycker att ikonen förtjänar.

Risken att ha ”fel”.

Eftersom vi oftast är säkra på att alla kommer att skriva upp boken, så finns det en rädsla att vara för kritisk och definieras som korkad: tänk om alla andra har ”förstått” och inte jag? Vem har någonsin trott på den ensamme sanningssägaren? En positiv text om det stora geniet kan dessutom göra att lite av glansen spiller över på mig. Vi – jag och ikonen – spelar i samma landslag.

Längtan att ge sig hän.

Eftersom vi oftast skriver om lagom bra böcker av lagom bra författare, kan det säkert kännas skönt att låta fördämningarna brista. Eftersom författarskapet redan är
Vi måste bli mindre respektfulla. Ta ner böckerna och författarna från altaret. Lita på att god litteratur överlever utan daltande.kanoniserat behöver vi inte tänka kritiskt – utan kan skriva att någon skämmer bort oss med ”ädla troféer”.

Men vad kan man göra åt eländet?

Vi måste bli mindre respektfulla. Ta ner böckerna och författarna från altaret. Lita på att god litteratur överlever utan daltande.

Böcker är samtal. Och vi skulle aldrig inför ett debattinlägg av Reinfeldt eller Persson vara så respektfulla, utan omedelbart bilda oss en uppfattning – och svara.

Litteraturen har nu den fördelen att den är mer komplicerad än debattinlägg eller dagböcker – men det är fortfarande så att författaren vill oss något.

Författaren är en mycket viktig aktör i det offentliga samtalet. Författaren, kanske mer än någon annan, är med och formar vårt sätt att se och förstå världen – därför måste litteraturen granskas, tolkas, förstås och bemötas. Vi skulle rimligen inte låta en debattboksrecension bara innehålla språkanalys?

Därför efterlyser jag en kritik som kan sätta in böckerna i en samhällelig och litterär kontext och som till exempel kan svara på åtminstone en av dessa frågor:

Varför är Tranströmer så bra – varför svävar han över den svenska poesin tillsammans med Brodsky och de andra grabbarna? Varför drivs vissa åsikter? Varför väljer Frostenson detta språk – just nu? Vad gör dessa ikoners böcker bättre än Margit Sandemos eller en copywriters från reklambyrån Paradiset? Varför skriver man år 2004 en bok om Marie Curie?

En sådan, mindre respektfull och mer fördjupad, kritik skulle också på allvar bryta med den kanonkärlek som råder i svensk litteratur – där alltfler författarskap ska placeras in. Det vore synd, mycket synd, om Lotta Lotass, Magnus Florin, Helena Eriksson, Åsa Maria Kraft med flera skulle hamna där uppe på piedestalen – där deras böcker inte längre tas på allvar, används och bara blir symboler, som Prada-accessoarer.

Pelle Andersson