Skrot och kärlek

Kapitelrubrikerna är så rara: ”Bofinken sjunger i bilskrotens björkar”, ”Om begreppet ”innerlighet””, ”Var ska en plåtbit bo?”. Stewe Claesons nya roman De tiotusen tingen utspelar sig på en bilskrot i Ljungsbro och på vägarna mellan Bergslagen och Värmland. Skrotens ägare, tystlåtne Mårten, älskar amerikanska vrålåk och besvärliga Lena som ibland ringer tiotusen samtal och gråter, ibland väntar på honom i bara röd spetsbehå och cowboystövlar, sjungande till en vrålhögt uppskruvad Tammy Wynette.

Stewe Claeson har varit folkhögskolerektor i trettio år, översatt lyrik och skrivit en lång rad novellsamlingar och romaner, ofta om folk på den alltmer nerlagda svenska landsbygden. 2002 fick han ett välförtjänt ”genombrott” med Rönndruvan glöder, en burlesk roman om Esaias Tegnér. Han behärskar till fullo den innerliga realismen, den som känsligt tolkar tystlåtna, ”språklösa”, känsloskygga människor som Mårten.

En vrålhög Tammy Wynette kanske gör det lika bra. Eller sannare. Men det finns något dämpat, en tillbakadragenhet, en inte uppgiven, möjligen förnöjsam brist på strävan som jag kan sympatisera starkt med hos Mårten: ”Bara för att livet saknar mening är det väl inte meningslöst att samla på bilar eller fiska eller prata med varandra eller oroas över vad som ska hända när Konsum läggs ned, det är det väl inte. Eller?”

Roman

Pia Bergström