Den svåra konsten att inte bli galen

CLAES WAHLIN introducerar den engelske essäisten Adam Phillips

Pengar, menar Adam Phillips i sin senaste bok Going Sane (Hamish Hamilton), är kanske den enskilda största galenskap som har drabbat den västerländska människan. Han påpekar att redan Lord Keynes, ekonomen, hoppades att mänskligheten en dag skulle genomskåda hur pengar korrumperar alla verkliga värden. Inget har som pengar gjort alla mänskliga värden kvantifierbara. Vi tycks idag kunna sätta ett pris på precis allt. Men egentligen handlar det om lusten efter lust; som om pengar kan växlas mot våra verkliga behov och begär. Phillips jämför pengar med skit: högst eftersträvansvärt, ett visst nöje i att framställa, men i slutändan värdelöst.

Going Sane är ett slags begreppshistoria och psykologisk lägesbeskrivning i ett, en ansats till att förklara vad det innebär att vara vettig eller sansad och i vilket förhållande detta står till den så mycket mer undersökta galenskapen. Som alltid söker Phillips stöd i såväl skönlitteraturen som psykoanalysen; de båda verksamheterna delar ju språket som metod och människan som objekt.

Således spelar George Orwells 1984 eller Shakespeares Hamlet lika stor roll, som de från psykoanalysen erövrade insikterna.

Phillips poäng är att vi är vida bättre på att definiera vad som fattas oss, än vad vi faktiskt menar när vi talar om människan som förståndig eller balanserad - om hennes "sanity". Det finns ingen det förståndigas historia, inga experter på vett eller några berömda balanserade poeter. Inga filmer eller romaner som handlar om den sansade hjälten.

Johann Reil myntade ordet "psychiatrie" kring 1800 och vetenskapen om det mänskliga psyket blir med tiden alltmer mekanistisk: frågan är vad, snarare än vem som är där, i galenskapen. Sinnessjukdomen, påminner Phillips om, ses ju som ett slags kolonisatör, något som invaderar vår friska del; som vore vi kluvna i en främmande, attackerande kropp och en frisk kropp - offret.

I slutet av 1800-talet uppstod föreställningen att om människan verkligen skulle lära känna sig själv skulle hon bli galen. Rousseaus paradisiska barndom ersätts av Freuds och Darwins djuriska människa, eller av Marx våldsamma klasskamp. Det gällde från och med nu att hålla galenskapen på avstånd, paradoxalt nog inte genom att lära sig vari den mentala hälsan består, utan snarare, med Phillips formulering, genom att så att säga organisera okunskapen - därur skyddsmekanismer som pengar, droger, sex, arbete.

Erasmus definition i The Praise of Folly (1509), att människan är i mentalt gott skick så länge hon har god kontroll över sina kroppsorgan, är ännu, påpekar Phillips, giltig. Att vara vid sina sinnens fulla bruk, säger vi på svenska, och i så fall är tecken på sinnessjukdom ett slags missbruk av våra sinnen. Sinnena är ju vad som håller oss i världen; när våra sinnen gör en felbedömning av världen, då är något på tok.

Kanske är det därför som den moderna människan under det senaste seklet har lagt sådan möda på att försöka förklara vår tids mest populära galenskaper: autism, schizofreni och depression. Sedan andra världskriget har enorma resurser satsats på mentalsjukdomar; företag och statsmakter lägger ner stora summor på att hitta orsaker och botemedel, byggnader har uppförts för de sinnessjuka och nya yrkeskårer utbildats för att undersöka och forska om de galna. Intresset för de tre sjukdomarna - där schizofrenin är något av paradsjukdomen - kan, menar Phillips, ses som ett slags försvarsstrategi. Men de innehåller också en viss nytta.

Om autism är barnets reaktion på en alltför dramatisk separation från modern, ett sätt att försöka självkurera sig genom att leva ett liv utan att ännu ha ett liv att leva det i - att försöka överleva utan den person hon var och som fanns innan separationen - så återupplever varje människa något av detta vid varje senare separation. Vi har ett slags autistiska fickor, vilket kan vara sunt i extrema situationer.

Samma sak med schizofrenin, där gränsen mellan oss själva och världen, känslan av ett slags bäring i tid och rum, är upphävda. Om den schizoide radikalt ifrågasätter vitsen av mellanmänskligt utbyte, så kan, liksom den deprimerades totala uppgivenhet, detta vara sunda reaktioner om tagna i mindre doser. Vår mentala hälsa tycks handla om ett slags balans, ett ständigt avvägande mot de olika galenskaper vi ser (eller tror oss se) omkring oss.

nnTill och med barndom och tonår ses som ett slags tillstånd från vilka vi förväntas tillfriskna. Barnuppfostran, medelklassens nya religion, tycks idag handla om att undvika att göra någon galen (barnet) eller undvika att bli galen (den vuxne). Likväl menar Phillips att framför allt tonåren är en period då fundamentala frågor om existensen ställs, där den vuxnes oro för de mest extrema svaren, som självmord, snarast speglar den vuxnes egen skräck för att bli galen. Barn och tonåringar skulle bli rätt förvånade om de visste hur galna vi tror att de är.

Sex tar också en aldrig tidigare skådad plats i den moderna västerlänningens liv, kanske just för att vi i dag är prisgivna åt en skala mellan romantik och pornografi då det inte längre står klart vad män och kvinnor vill använda varandra till. Förnuftigt sex - "sane sex" - är knappast möjligt enligt Phillips, då våra erotiska inklinationer är ett slags fingeravtryck av den vår barndom format oss till. Det förnuftiga handlar om att göra rätta val, sex om omöjligheten att fatta rationella beslut.

Going Sane antyder också en syn på konstens funktion. Om det nu handlar om klassikerna, som ju alla handlar om hur människan inte förmår sansa sig, eller med Pascals ord, har vett att hålla sig på sin kammare, eller om populärkulturens upptagenhet av relationer, ont och gott, sex och passion, så fungerar de som ett slags arenor där vi kan stämma av hur galna vi kan tillåta oss att bli utan att alldeles förlora sansen.

I grunden är Phillips tämligen pessimistisk över sakernas tillstånd, likväl framhärdar han i att söka efter möjliga utvägar för individens välbefinnande i en allt galnare värld. Inte för inte har han kallats lyckans filosof.

Adam Phillips

Claes Wahlin