Spelgalen

LENNART BROMANDER läser ett mästerverk om Dostojevskij

helskärm

Läkaren Leonard Tsypkin avled 1982 i en hjärtattack i sitt hem i Moskva. Sju dagar tidigare hade han från sin emigrerade son i USA fått meddelandet om att en roman av honom, Sommaren i Baden-Baden, för första gången skulle ges ut i tryck. Då hade denne femtiosexårige medicinare skrivit i många år, men bara för skrivbordslådan, eftersom han inte ett ögonblick räknade med att kunna bli publicerad i sitt hemland vars politiska sy-stem han djupt avskydde. Som jude och far till en emigrerad son hade han vid sin död dessutom länge varit förföljd och avskedad från sin medicinska forskningstjänst.

I Sommaren i Baden-Baden pågår två parallella resor, den ena i nuet mellan Moskva och Leningrad, den andra och mest framträdande på slutet av 1860-talet genom Tyskland till kasinot i Baden-Baden och där är det Dostojevskij och hans unga hustru Anna som reser. Tsypkin tvinnar ihop de här resorna så till den grad att övergångarna ofta sker mitt i de oändligt långa meningarna. Punkter finns bara några få i romanen och nytt stycke i texten förekommer, tror jag, bara tre gånger. Ändå är detta inte alls någon svår, utspekulerat modernistisk roman, utan det enormt täta flödet känns självklart lätt att följa.

Dostojevskijs spelgalenskap är ju välkänd och mångomskriven, men aldrig har jag sett den gestaltad med sådan vibrerande inlevelse som här. Knappast heller Dostojevskijs neurotiska personlighet. Trots alla vansinniga kasinobesök blir ändå huvudtemat den under dessa omständigheter så märkligt varma kärleken mellan makarna Dostojevskij. Annas dagboksanteckningar är den trygga källa som Tsypkin hela tiden utgår från och i denna romanfantasi är alla fakta dokumentära.

Som kontrapunkt tjänar en betydligt mindre febrig vinterresa till Leningrad där författaren grubblar över och förgäves försöker förstå den beundrade Dostojevskijs många vidrigt antisemitiska uttalanden.

Leonard Tsypkin levde helt avskilt från alla litterära världar men ändå framstår han här som en makalös virtuos, och även om andra författare använt sig av täta textflöden förr är Tsypkin som stilist helt självständig ( Kristina Rotkirchs översättning är beundransvärt välgjord) och denna drömskt passionerade text vill jag nog direkt placera i mästerverksklassen - däri har jag medhåll av Susan Sontag, vars intelligenta förord till den amerikanska upplagan förlaget gjort rätt i att ta med.

Roman

Lennart Bromander