Ut – ur marknadens tyranni

MAGNUS RINGGREN om Ragnar Thoursie, Bibeln och den politiska visionen

Kapitalismens fundamentalister brukar ibland hävda att marknadsplatsen är det vackraste som finns. Estetiken är en biprodukt till ekonomin. Dagens populärkultur är djupt präglad av detta tänkande. Det som säljer bra är också bra. Våld säljer, alltså skimrar våldet av skönhet.

Gensagor finns förstås, till exempel denna ur Ragnar Thoursies dikt I saluhallen från 1952:

”Ett växthus är världshallen, begären drivs i höjden.

Men drivhusluften kall av beräkning: den klingar

känslolöst melodiskt ur kassaapparater,

stiger som silverdis ur lådor med sill

och växlar klara skratt ur solkiga sedlar.”

Säljare, varor och köpare flyter i dikten samman i groteska bilder. Vart tog det mänskliga vägen, livet utanför marknadsplatsen, pratet om vädret vid disken?

Thoursies poesi ger mångfaldiga exempel på att det kan finnas en politisk och emancipatorisk nivå i högmodernismen och dess metaforiska språk. Hans ”synstränghet” (Karl Vennbergs uttryck) är ett kritiskt dubbelseende. Hierarkierna kompliceras och ifrågasätts ständigt av andra hierarkier. Jag har aldrig riktigt förstått vari det progressiva skulle bestå i att avskaffa metaforerna. De kan upprätta sammanhang, alternativ, tvesyn, ironi. De som staplar ord, sidoställer dem, har svårare att hävda förändring, omkastningar. Ordens jämlikhet är kanske inte självklart människornas.

Så kan Ragnar Thoursies halvsekelgamla texter gripa in i en aktuell poesidebatt. I dagarna utkom hans samlade dikter – för andra gången – i ett nytt och utvidgat skick i den vackra volymen En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. Här finns de tre diktsamlingarna – de är faktiskt bara tre – Emaljöga från 1945, Nya sidor och dagsljus från 1952 och Kråkorna skrattar från 1989. Dessutom ingår ett knippe tidiga dikter ur materialet till Sånger ur Noas natt, en samling som aldrig blev av, samt ”dagboksdikter” från 40-talet och framåt. Texten är rikligt och upplysande kommenterad av Thoursie själv. Boken har en efterskrift av Göran Greider som inte förvånande mer ägnar sig åt den politiska dimensionen av hans verk än den estetiska.

Ragnar Thoursie hade en enorm litteraturhistorisk betydelse i sin förmedlarroll mellan 40- och 50-tal, som fadersfigur för Tomas Tranströmer och Folke Isaksson. Jag vill dock lyfta fram hur Thoursie använder Bibeln för att gestalta sin politiska vision, han som övergav litteraturen för den folkhemska byråkratin och därmed fortsatte litteraturen med andra medel (för att travestera Clausewitz’ berömda formel för krig).

Om man väljer detta perspektiv blir Emaljöga en förstudie, ett förberedande stadium för Nya sidor och dagsljus, en bok som började med en beställningsdikt. Sundbybergsprologen skriven för Sundbybergs 25-årsjubileum nyårsafton 1950. Den framfördes i kyrkan därstädes, inte i någon av det nya samhällets offentligheter. Detta är en händelse som ser ut som en tanke. Thoursie har djupa rötter i den kristna traditionen – han är uppväxt i en frikyrklig miljö – och hans poesi kan vara svår att förstå utan kunskaper om de bibliska berättelserna och kristendomens föreställningar om den ursprungliga lustgården och det kommande paradiset. Sundbyberg dubbelexponeras med det nya Jerusalem.

Förortens träd växer i Edens lustgård. Trädgården, en av Thoursies centrala symboler, är både egnahemsträdgården i Katrineholm där han växte upp och Sundbybergsprologens ”öppna stad” som kan översätts med ”det öppna samhället”. Som så ofta får man i huvudet att kristendomsundervisningen bör återinföras i skolorna, inte som religiös indoktrinering utan som kulturkunskap. Som exempel på hur viktiga de bibliska berättelserna är kan man välja slutdikten i Nya sidor och dagsljus. Dikten heter Den nya människan och gav namn åt Thoursies förra version av hans samlade dikter från 1987.

Den nya människan är en förortsbild precis som Sundbybergsprologen. Höghusen syns i fonden, men i förgrunden finns ”en ödmjuk trädgård”. De höga träden hämtar ”bibliskt sin näring ur jord”. Det är alltså i paradiset vi befinner oss. Och vi möter trädgårdsmästaren Esau som sköter direktörens ”blekfeta rosor, klingande penninggräs och silvergran”. Men varför heter han Esau? Det får man ta reda på i 1 Mos 27. Varför är han ödmjuk och godmodig? Det får man ta reda på i socialdemokratins historia, i dess motvilja mot revolutioner och betoning av arbetets värde.

Esau hugger inte ner några silvergranar. Han slår inte ihjäl sin direktör. Han arbetar i en jordisk trädgård och strävar långsamt mot det himmelska Jerusalem som i denna poetiska värld är beläget i förslagsvis Sundbyberg. Ironi? Till dels. Men också ganska godmodig politik.

Ragnar Thoursie är en svensk klassiker. I hans författarskap förenas fullblodsmodernismen med en politiskt radikal dimension. Hans dikt gör ett framgångsrikt utbrytningsförsök ur marknadens tyranni. Och hans stora berättelse är den bibliska historien där ont och gott aldrig är så entydigt fördelade som makt och marknad vill få oss att tro.

Lyrik

Magnus Ringgren