”Livet blir bättre och bättre”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-03
Bodil Malmsten gjorde vad andra bara drömmer om
"Mitt första liv - Den gudarna älskar dör inte".
Det är titeln på Bodil Malmstens nyutkomna självbiografi.
Att dö har hon nämligen ingen tanke på.
- Usch. Det vore ett tråkigt slut på en bra fest. Jag tycker bara livet blir bättre och bättre.
En kritiker kallade boken "virtuos" och blev "alldeles hänförd", en annan beskrev den som "intellektuellt utmanande", en tredje tyckte att " hon skriver som Stig Claesson när han är som bäst". Någon blev provocerad och ville börja gräla.
Bodil Malmsten lämnar ingen oberörd.
När hon skulle fylla 60 började hon gallra bland alla de texter hon samlat under årens lopp. Processen tycks ha fungerat som ett startskott, för plötsligt kunde hon in i minsta detalj beskriva situationer i sin barndom och skrev sedan i rask takt sida efter sida.
- Man tittar från sidan och ser på sina minnen.
Men utan minsta antydan till nostalgi.
- Jag avskyr nostalgi. Jag vill framåt och ut, inte tillbaks.
Flyttade till Frankrike
Bodil Malmsten har gjort vad många av oss drömmer om men aldrig skulle våga göra. Vid 55 års ålder sålde hon sin bostadsrätt, gav bort möblerna, skivorna, böckerna och flyttade till Frankrike.
- Jag höll på att bli bitter, jag tyckte jag var värd att må bättre.
Hon har inte ångrat sig en sekund. Att projektet blev möjligt att genomföra berodde på att hennes roman "Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån" blev huvudbok i Månadens bok, vilket innebar en rejäl förstärkning av hushållskassan.
- Jag tog körkort, skaffade mig en bil och körde ned till Finistère i Bretagne, där jag köpte ett hus.
Hon får det att låta så enkelt.
- Jag letade efter ett hus jag skulle ha råd med på internet. Jag skulle gärna ha bott i Cornwall i södra England eller på Irland men det hade blivit för dyrt.
Madame de la Suède
Men i Bretagne var priserna överkomliga och det visade sig vara ett lyckokast för Bodil Malmsten. Hennes nya omgivning inspirerade henne till boken "Priset på vatten i Finistère", som fick lysande recensioner och blev en stor framgång. I dag har hon blivit madame de la Suède, tar hand om grannarnas nycklar när de är bortresta och talar flytande franska.
- Det trodde jag aldrig för fyra år sedan. Men i dag kan jag, till min oerhörda tillfredsställelse, läsa böcker på franska och skumma Le Monde. Det beror på att jag ständigt lyssnat på radio, på frågesporter, debatter och pratat med folk.
Det enda negativa hon kan komma på är de franska hantverkarna.
- De kommer inte. De ringer inte.
Men hon uthärdar och det är hon stolt över.
Nya boken "Mitt första liv" handlar om hennes barndom i Bjärme, en liten by i mellersta Norrlands fjälltrakter, olyckliga tonår som fosterbarn på Ångermannagatan i Vällingby och som aupair i London.
Den handlar också om farfadern, den berömde möbelformgivaren Carl Malmsten, och om morfadern som var praktiserande socialdemokrat av den gamla, goda stammen och åkte runt i byarna på moped för att ta hand om människor som hade det svårt.
Såg sig som ett offer
Den handlar om längtan efter en far som mest fanns i form av flygpost med utländska frimärken, och om mormor som såg till att det aldrig slocknade i vedspisen, att smågrisarna inte dog och att det alltid fanns kakor i burkarna om det skulle komma främmande.
Det är ett liv fyllt av så svindlande kontraster att hon länge såg sig själv som ett offer.
- Men det slutade jag med när jag flyttade till Frankrike.
Fakta: Bodil Malmsten
3 svar från Bodil Malmsten
Bodil Malmstens boktips till...
Ingalill Mosander
