En bok att inte bli klok på

Petter Lindgren läser sportprosa

helskärm

Den där frisksportande hemulen i Tove Janssons Trollvinter har en kusin i debutanten Ola Klippviks Sportsmän, en prosalyrisk encyklopedi på 153 sidor, från Anda till Öland. Under uppslagsord som Gips, Småfisk och Täckjacka läser vi bland annat om "sportsmannen", bokens anonymt tecknade huvudperson, framskymtande endast här och där och liksom i förbifarten: "Vilodagen kan sportsmannen påträffas i bergstrakter där han bestiger granitbankar med minimal utrustning. Han säkrar sig själv i en fjällbjörk, driver in bultar i kiseloxiden och låter perlonrepet löpa i karbinhakar - en ardenner, vilande i de tre säkra greppen med fria handen trevande." Möjligen är det en artbeskrivning vi läser.

I boken avhandlas också mer specifika sportsmannaexemplar, som fotbollsspelaren Sokrates (Souza Oliveira) eller Ronnie Peterson, död efter en krasch i Monza 1978. Den skadade Peterson "liknade en tordyvel", skriver Klippvik som bör ha varit fyra år när olyckan inträffade. Namnet Peterson är för övrigt "troligen en ombildning" av latinets persona (ansiktsmask), upplyser en not ("jmfr persona comica, persona tragica"), ett exempel på Klippviks ofta underhållande associationsförmåga.

Mer än som en samling notiser bör nog Sportsmän läsas som en barndomsskildring, eller som ett verkligt eller simulerat försök att systematisera minnet av en barndom, Klippviks egen eller någon annans (sportsmannens?). Miljön är ofta öländsk, "en barndomstrakt, en tappad tand", och här och där omtalas två syskon, "den äldre" och "den yngre". Under uppslagsordet Diamant korsas turistminnen med sällskapsspelens värld: "Skymningstimmen är beigerosa och du betalar i dirham. Den försvunna D. är inte här."

Metoden skulle kunna beskrivas som centrifugallyrisk (ickeinkännande, från det egna jaget bortåtsträvande), som vore en exakt avvägd anhopning av synbarliga oväsentligheter (sådant som "benskyddssvett", "tops" eller "långfärdsbussar") bästa sättet att närma sig en människas väsen. (Jämför "den borkmannska punkten" i Håkan Nessers Borkmanns punkt, det skede i en utredning då tillräckligt mycket fakta samlats för att något ska komma till synes, men inte så mycket att överblicken försvinner.) "I stället för historia - lönnfack", skriver Klippvik själv under uppslagsordet Roman, med en travesti på popbandet Bob Hunds I stället för musik - förvirring.

Den som gillar Magnus Florins senare böcker kommer också att tycka om Sportsmän. Här finns en liknande sorts humor, åstadkommen med hjälp av uteslutningar och upprepningar snarare än med skämt och poänger, och ett gåtfullt och pappfigursaktigt klientel som påminner om det i Syskonen eller Cirkulationen. Riktigt klok på boken lär läsaren inte bli, men uppslagsrikedomen ger lön för mödan och språkbehandlingen är bitvis lysande. Inte något man sträckläser förstås, men däremot gärna hoppar fram och tillbaka i, vilket också de många hänvisningarna mellan texterna inbjuder till. Eller om man kanske hellre väljer att löpa i samma spår som sportsmannen.

Prosa

Ola Klippvik

Petter Lindgren