Äckelgodis

Magnus Ringgren får för mycket av Thomas Tidholm

helskärm

En förödande tveksamhet, en snipig ångest eller en förvriden förväntan kan förstöra precis alltihop hos Thomas Tidholm - som hos oss alla. Det ska mycket till för att nåt ska bli rätt, det mesta blir ERROR. Mer välvald titel på en diktsamling får man leta efter.

När som helst kan jag "gå under i min omedelbara närhet". Att vistas i hans poesi är att bli medveten om denna vardaglighetens akuta katastrofrisk. Vardagen är frukten av en mängd mycket extrema omständigheter som vi aldrig skänker en tanke. Tidholm är den som är där och plockar ibland. Allra bäst är han när han går och donar på sin gårdsplan och låter tankarna löpa och gummistövlarna (som inte är av gummi längre) spricka lite.

"Ensamheten är inte fel, utan att ingen ser den". När Den Andre inte är på plats inträder den stora fasan på scenen. Och när den andra människan äntligen dyker upp så kan man ju inte bli riktigt glad ändå. Samma kropp och samma själ kan man ju inte ha, gemenskapen har sina gränser. Man vill ju inte smälta samman eller förväxla sig med någon.

Det förflutna innehåller mest taskiga drömmar. Och framtiden är inte vad den en gång var:

"Framtiden är mer och mer NU för varje dag som går. Framtiden är redan så färdig den kan bli. / Framtiden kommer inte att leda nån vart. / Framtiden saknar infrastruktur."

Men ibland kan det bli jolm och unkenhet av det hela. Jag tycker mig se när det händer. Författaren blir upprörd över något alldeles entydigt hemskt i sin omgivning. Så blir dikten om Knutbypastorns hemliga sexliv ett magplask som jag sällan sett denne virtuose snubblare göra. Vår mest existentielle poet är bäst när han skiter i konkreta existentiella problem.

Det märkligaste med Thomas Tidholm - så har det varit i ett kvartssekel - är att han är så fruktansvärt rolig mitt i sin sjaskiga desperation inför ögonblicket och evigheten. Aldrig släpper han sin förtvivlan, den är hans gosedjur och varumärke. Han har hittat ett tonfall i frekvensområdets skorrande utkanter som de allra flesta av oss med en viss häpnad kan känna igen och ta till oss.

Men det kan alltså bli för mycket av äckelgodiset. Det är som om det slanka och eleganta diktsamlingsformatet vore en för stor och fin behållare för hans texter. Jag önskar dem ibland andra liv - affischen, pallen och mikrofonen och tre minuter på en överfull pub vid midnatt, den osäljbara reklamtiden i tv.

Till sist - och det kanske inte Thomas Tidholm hade tänkt sig - har jag hittat en liten trevlig aftonbön i ERROR: "Låt oss inte förkomma." Den är bra, med eller utan religiösa övertygelser.

Lyrik

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)