5,3 %

Åsa Linderborg om årets thriller – och en siffra som inte hann in

Nu är nationen återigen vägd, mätt och uträknad. I Statistisk årsbok för Sverige 2005 bryts samhällets anatomi ner i 757 prydliga tabeller: si och så mycket kust och skog, si och så många ton producerad medisterkorv. Se här: Sverige!

Årsboken, illustrerad med stillsamt humoristiska bilder, är en riktig pageturner, stundtals lika underhållande som

Guinness rekordbok. Så kan man till exempel läsa att tre kvinnor över 45 år fick barn med män som var tjugo år yngre än de själva, men bara en man i åldern 50-54 år fick barn med en kvinna under 19 år. I vissa tabeller är det mycket luft; hushållens aktiesparande säger ingenting om maktförhållandena i Sverige. Andra siffror är fullständigt kompromisslösa: 164 män sköt sig själva till döds, men bara 6 kvinnor.

Siffrorna möjliggör internationella jämförelser och förändringar över tid, men vad som tycks vara objektiv vetenskap är som vanligt ideologi. Vad ska egentligen räknas och mätas, vad är ointressant att ta reda på? Så vill till exempel SCB inte längre använda sig av ett begrepp som "låginkomsttagare" eftersom de ska vara "värderingsfria". Den som är intresserad av sådan statistik måste med hjälp av tabellerna göra jobbet själv eller leta vidare på andra ställen. Därför är det skandalöst att Lönestatistisk årsbok just har utkommit för sista gången utan att ersättas med något liknande. När jag frågar en tjänsteman på SCB om det beror på att sådan statistik är alltför obekväm, svarar han ömt att han inte får bilda opinion i sin tjänsteövning.

Beteendet känns igen från 1800-talet när vetenskapsmännen trollade bort fattigdomen; talar vi inte om den finns den inte. Men i Lönestatistisk årsbok kan man läsa att 10 procent av alla på arbetsmarkanden tjänar under 15 800 kronor i månaden, att 10 procent av brevbärarna tjänar under 14 100 kronor i månaden, att medianlönen för en maskinoperatör i metallarbetarsektorn är 17 900 kronor. Varför ska inte sådana siffror finnas lättillgängliga?

I årsbokens tabell nr 377 finns en sammanställning av årsinkomsterna för alla folkbokförda över 20 år. Även här är informationen för liten för att man egentligen ska förstå vilka slutsatser man ska våga dra, men det tycks som om 1,3 miljoner människor har en årsinkomst som understiger hundratusen kronor. Närmare 3,6 miljoner har en årsinkomst som understiger tvåhundratusen kronor. Många av dem är naturligtvis pensionärer, men många är också småbarnsföräldrar. Många är invandrare. De flesta är kvinnor. I statistiken ingår inte studerande. Ett välfärdssamhälle kan rymma eftersatta minoriteter - men majoriteter? Här om dagen gick SCB ut med uppgiften att högutbildade har fem års längre medellivslängd än lågutbildade - det går ju inte ens att översätta i kronor i ören.

Årsboken larmar om en markant ökning av arbetslösheten, men boken hann knappt lämna tryckeriet innan SCB måste skriva upp siffrorna ytterligare. På hemsidan talar man i dag om 5,3 procent öppet arbetslösa och ungdomsarbetslösheten är dubbelt så hög. Sextiotusen är långtidsarbetslösa, över sjuttiofyratusen är berörda av varsel om uppsägning - detta trots att vi har tokstor tillväxt i Sverige. När man läser SCB:s årsbok förstår man att politiken kan handla om så mycket annat än det den handlar om: varför pratar vi bara om sjukskrivningarna och inte om arbetslösheten? När jag frågar SCB om jag läser statistiken rätt när jag tycker mig se att arbetslösheten kostar samhället mer än de omtalade sjukskrivningarna, svarar tjänstemannen lika vänligt som nyss sin kollega, att han inte får bilda opinion i sin tjänsteövning. Problemet är att det inte finns någon i dag som vill driva opinion i arbetslöshetsfrågan.

Även om det inte är SCB:s uppgift att bedriva politik kan varje siffra omvandlas till politik. 25 procent av arbetskraften upplever att de inte har någonting att säga till om vad gäller uppläggningen av det egna arbetet, 20 procent tycker att de har enformiga arbeten. Hälften av männen och 60 procent av kvinnorna menar att en arbetstidsförkortning är lösningen för att de ska kunna stanna kvar i sitt yrke till pensionsåldern. För dem som är intresserade av politik, borde detta vara rena dynamiten.

Alltsedan Ulf Lundell 1975 skrev Jack har man väntat på nästa stora samtidsskildring, som man påstår aldrig kommer. Men det gör den visst! Varje år kommer SCB med ett febrigt socialt drama på liv och död, prydligt presenterad i form av hårda siffror och kalla fakta.

Samhälle

STATISTISK ÅRSBOK FÖR SVERIGE 2005

Åsa Linderborg