Kan vi nå längre ner?

Camilla Hammarström om den blodvarma vreden i Elsa Graves lyrik

helskärm

Elsa Grave skulle ledigt kunna representera huvudfåran i fyrtiotalets förfäktade pessimism. Ingen är så obehagligt svartsynt, ja närmast hatisk i sin skildring av världens destruktiva kretslopp. Grave tänjer hela tiden gränsen för hur mycket vi orkar se innan vi dukar under av uppgivenhet. Något hopp (ett ord som är närmast otillbörligt blaskigt när man talar om denna skarpa penna) är inte i sikte. Livskraften ligger i den blodvarma svarta och röda vreden.

Grave är en av de främsta bland fyrtiotalisterna. Hennes betydelse framgår sällan i litteraturöversikter eller i avhandlingarna över decenniet, men tiden arbetar träget för hennes poesi. En början är att Norstedts nu ger ut ett urval av hennes dikter, redigerade av litteraturforskaren och vännen Ingvar Holm.

Graves estetik påminner om Becketts. Kan det bli sämre? Kan vi nå längre ner? Än är botten inte nådd! Och hennes poesi har en liknande effekt som hans texter - en svindlande euforisk lätthet infinner sig när vi inte längre förnekar svärtan. Vi är vid liv.

Elsa Grave debuterar 1943 med Inkräktare, en finstämd och vemodig samling som får ett gott mottagande. Men det är först i den andra boken Som en flygande skalbagge (1945) hennes poetiska idiom börjar formas. Med Bortförklaring (1948) får hon sitt genombrott. Det är här vi kan läsa antologismycket ”Svinborstnatt”, Elsa Graves mest kända dikt. I samlingen finns också den skakande ”Pietà”, skriven efter Michelangelos skulptur, där Jungfru Maria i obehärskad sorg förbannar att hon inte från början fördrev sitt foster.

jag kunde dödat dig en gång, / det är så lätt att döda det som ännu ej är liv, / det är så lätt att döden borde le / och livet blunda, / men en förljugen ängels viskning / om livets eldsprång över dödens himmel, / väckte mig till dröm / om konungen och guden.

Profaneringen är Graves signum. Den återkommer som ett tvång att riva ner och demontera varje föreställning om det upphöjda. Särskilt det förskönade moderskapet detroniseras vällustigt i dikter om den mörka modern som bränner sina barn på bål, marulkshonan som slukar sina yngel eller en likgiltig Venus från Willendorf med vasstandade småttingar slängandes från brösten. Moderskapet som existentiell kategori rymmer självklart både dödsdrift och livskraft, aggressioner och ömhet, stagnation och förvandling.

Kärnan i varje förtryck är viljan att reducera den andra på komplexa uttryck. Den som saknar makt representeras ofta som god. Ondskans privilegium tillhör de besuttna, därför måste både vilden och kvinnan i en patriarkal ordning vara snälla och ofarliga. Elsa Grave accepterade aldrig den reduktionen, hon pläderade för plikten att lära känna och fördjupa kontakten med de inre djävulska sidorna, i stället för att, som hon uttryckte det ”stänga in sig i någon gammal stark bra ylleillusion”.

Det enastående med Elsa Graves dikter är hur de fortfarande kan vara så provocerande. I en tid av gulliga Pampers-barn och käcka kärnfamiljsdrömmar har stroferna i en dikt som ”Efter Pastoralen” från 1948 en närmast chockartad effekt:

Försupna små babyungar / dräller i gräset överallt / fulla och gråtande / leker de dimmigt med tomma buteljer / dreg-lar och klappar / flaskornas välvda bukar, / klappar och suger och snyftar / bedrövligt / skrattar ibland omåttligt länge / när gräset vaggar i vinden.

Elsa Grave arbetade i en grotesk tradition med rötterna i folkliga berättelser, visor och uråldrig skrattkultur. Som Michail Bachtin har visat fungerar grotesken som en grav för varje abstrakt och rigid idealism. En mylla för död och återfödelse, ett folkligt korrektiv till alla uppblåsta, förljugna anspråk.

Lyrik

Camilla Hammarström