Ett sekel i bitar

STEFAN JONSSON om fyrtio sätt att se historien.

Den svenska 1900-talshistorien börjar och slutar med en kraschlandning – åtminstone i den version som Marika Hedin, Åsa Linderborg och Torbjörn Nilsson presenterar i sin nya bok Bilden av Sveriges historia.

Det är en djupt originell bok. Ur det förflutnas arkiv har de tre historikerna valt fyrtio dokumentärfotografier och skrivit en kort essä om varje. Jag menar ”essä” i sträng mening: inte en snabbt knuten kulturartikel som denna, utan en skrivform där forskningen är så väl nedmyllad att den inte märks och dokumenten tycks tala av egen kraft. De fyrtio avsnitten är självständiga helheter som tillsammans formar ett montage, ett pussel Made in Sweden med fyrtio bitar.

Det vore lätt att gruppera de fyrtio bilderna i fack. Här finns till exempel en bild av en kvinna som med tidtagarur mäter hur lång tid det tar för en annan kvinna att skala potatis, ett slags taylorisering av hemmafrun som utan tvekan hör hemma i den stora berättelsen om Den sociala ingenjörskonsten. Ett fotografi av ett gäng unga nykterister från Ljusdal hör å sin sida hemma i berättelsen om Folkrörelsernas framväxt. En bild från NK-varuhuset i Stockholm en bit in på 1920-talet symboliserar berättelsen om Konsumtionssamhällets uppkomst. Fotografiet av italienska arbetare vid Asea i Västerås kan i sin tur illustrera berättelsen om Den svenska identitetens förvandlingar. En bild på Tage Erlander på besök hos president Truman i Washington skriver in sig i berättelsen om Den prekära neutralitetspolitiken.

Och så har vi fotografierna av haverierna: ingenjör Andrées luftballong Örnen fastfrusen i den arktiska isen 1897, samt Jas 39 Gripen på väg att störta i Stockholms innerstad sommaren 1993. Författartrion drar inga symboliska växlar på själva olyckshändelserna. Vad som intresserar dem är den historiska innebörden hos dessa superdyra projekt. Örnen och Gripen ställer sig på var sin sida om ett århundrade präglat av gigantiska tekniskt-vetenskapliga satsningar. Flygfarkosterna ramar in ett Sverige med förbluffande förmåga att samordna statens och näringslivets resurser mot stora mål, som inte sällan personifierats av manliga hjältar – i denna bok representerade av Nobel, Andrée, Kreuger, Branting, Palme, Erlander och, på sitt sätt, Lo-Johansson.

Fast poängen med denna bok är inte att syntetisera och överblicka, utan tvärtom att spränga berättelsen om Sverige i om inte tusen så i alla fall fyrtio bitar. Varje fotografi är en förevändning för att lägga ett oväntat tvärsnitt i tiden. Hedin, Linderborg och Nilsson skär upp historien enligt ett nytt styckningsschema och presenterar det svenska 1900-talet som något främmande och förhäxande.

Skildringarna av Sveriges upprepade sociala, tekniska, ekonomiska och militära kraftsamlingar under 1900-talet punkteras till exempel av en svit märkliga kvinno-öden – från Yngsjömörderskan Anna Månsdotter över reportern Barbro Alving till Nobelpristagaren Nelly Sachs – som får ge ansikten åt historiens sega och förtryckande strukturer. Bokens bästa stycke handlar om Ellen Keys hushållerska Malin Blomsterberg. Hon kom från enkla omständigheter och reagerade på Keys försök att bilda och förädla henne genom att dränka sig i Vätterns vatten utanför Strand.

Valet av formen – fyrtio bilder, fyrtio sätt att se – är förstås hemligheten bakom historikernas bedrift. Tack vare denna form kan de antyda en delvis ny bild av det svenska 1900-talet – mer myllrande och vardaglig, mer låg och folklig, mer gåtfull och fängslande. Man kan invända mot deras fixering vid ”det svenska”. Det är ett mysterium att 99 procent av Sveriges humanister sysslar enbart med Sveriges historia och kultur.

Fast i Hedins, Linderborgs och Nilssons fall är det berättigat. Bakom deras nästan poststrukturalistiska dekonstruktion av de stora berättelserna om Sverige finns en medvetenhet om att landet aldrig varit någon självförsörjande enhet utan alltid upphäktat i ett nätverk av internationella inflytanden och maktrelationer.

Deras montageform ställer alla konventionella, nationella och nationalistiska historieböcker i ett kritiskt ljus. Det står klart att historiens mening alltid hänger på vilka bilder man väljer, på vem, vad eller vilka som får spela huvudrollen. Kreuger eller Branting? Ådalsdemonstranterna eller Idlaflickorna?.

Visst är detta en självklar ståndpunkt. Men den förblir för de flesta rent teoretisk. Hedin, Linderborg och Nilsson förvandlar kritiken av den diakrona historieskrivningen till hängiven praktik. Deras bildbeskrivningar skapar en verklighetseffekt. Något rör sig och glimtar till i skarvarna mellan de fyrtio bilderna: det förgångna, sådant det tog sig ut när det alltjämt vibrerade av nuets möjligheter. Bilden av Sveriges historia är inte bara en historia, utan också historiefilosofi som får läsaren att grubbla över stora frågor – tidens gång och samhällets mening.

Ja, det är en bedrift. Hedin, Linderborg och Nilsson gestaltar något man sällan ser skymten av i historiska verk: en känsla för historiens mysterium, och av andan i historikerns värv – när han eller hon kliver in i arkivet, lutar sig över dokumenten och mirakulöst nog får de döda att tala.

Stefan Jonsson

Medarbetare på Dagens Nyheters kulturredaktion

Historia