Vilse i världen, i sällskap med Will

Anders Paulrud lyssnar på en ung Shakespeare

helskärm

Se dig i spegeln, och du ser en man i sina sämsta år. Hittills. Det yngre ansiktet, den trettioårige mannens ansikte, som för några år sedan ibland kunde tränga sig fram, uppenbarar sig inte längre.

Även, fast glädjeämnen finnes är du ledsen. Nedstämd. Njutningarna är slut. I afton ingen dans.

Ja, åt pipan med allt.

Rota fram tröstens texter. Dock inget hällörat. Nej, slå det döva örat till mot gudars locktoner. Leta i drifternas vrår, i det hjälplösa och kletiga som hör sekulariseringen och den ensamma medelåldern till:

När förtio vintrar stormar mot din panna, / kastar upp vallar i din skönhets fält, / då hålls det lågt i värde snart, ditt granna / livré som du i unga år beställt.

Det är William Shakespeare. En av hans tidiga sonetter. Och som så ofta står han till tjänst med en uppmuntrande punchline. Villkoret är att man sköter sig, stadgar sig, ser barnen växa upp:

Då blir du nyfödd före dagens fall; / ditt blod föryngrat, fast du själv är kall.

Lägesbeskrivningar. Livskriser. Ånger och samvetskval på kontot. Den stora osäkerheten. Alla människor kan känna igen detta hos den unge Shakespeare. Han befann sig i en sorts trettioårskris när han skrev sonetterna på 1590-talet; han var hårt trängd av sin osäkerhet om vilka sociala och sexuella preferenser han skulle bejaka. Det är, om man lägger örat tätt intill texten, som ville han komma ut med sin homosexualitet, men till slut, när han, som man brukar säga, har tagit sitt förnuft till fånga väljer han anpasslighet gentemot dem som har makten. Och han gifter sig med en kvinna, den åtta år äldre Anne Hathaway till vilken han senare kom att testamentera sin "näst bästa säng".

Så kan det gå.

Tack vare Ulf Lundell, en medelålders erfaren konstnär som vet en del om livets eländen och ljuvligheter, finns nu Shakespeares sonetter i ny utgåva, försedd med Sven Christer Swahns lärda och uppfinningsrika tolkningar. Det är bra att sonetterna är tillgängliga, den förra utgåvan kom 1981 och är svår att få tag i. Mindre bra är dock de flesta av Lundells 154 konstverk som illustrerar sonetterna, och utan att vara taskig skulle jag önska att Lundell i fortsättningen höll sig till kärnverksamheten; han är en bra författare, och han är en bra rockmusiker.

Däremot sympatiserar jag å det varmaste med Lundells sätt att läsa Shakespeare: "Shakespeare skrev sonetterna när han var tretti dåtidens förtiårskris säjs det. Ursprungligen som brev på uppdrag av en adelsman som via Shakespeare hoppades få fason på en i London rumlande son. Dags för äktenskap, stadga, sans. Det fanns en tilltänkt: Den Mörka Damen som man fortfarande inte vet vem hon var. Under brevskrivandets gång förälskar sej Shakespeare både i Damen och i Ynglingen. Och vice versa. Det trasslar. Alla ligger med alla. Jag hörde ekon, ville höra, jag såg likheter, ville se: jag förti, nygift med en för mig okänd dam, mörk, och förälskad i den yngling jag en gång hade varit."

Det är en sympatisk läsart, denna att läsa efter eget huvud och att försöka sammansmälta sina liverfarenheter med de faktiska omständigheter som rådde kring det litterära verkets tillkomst.

Och sannerligen, många är sätten att läsa Shakespeare. Otaliga forskare och teatermänniskor har, i Jan Kotts efterföljd, försökt göra Shakespeare till en samtida, ja rentav en modern författare. Här är föreställningar med motorcyklar, Hamlet har varit bilmekaniker eller en tvivlande ung man utanför korvkiosken i Bollmora; det har varit scenlösningar med rök och bomber och annat tekniskt elände som brukar försvaras med att det "ligger helt i linje med författarens intentioner".

Stundtals har det inte varit någon hejd på uppfinningsrikedomen när det gällt att "böja till" Shakespeare. Undrar vad han själv hade ansett. Kanske kunde man travestera en underbart olycklig formulering som stod att läsa i Sydsvenska Dagbladet apropå en dramatisering av en roman av Fritjof Nilsson Piraten: "Om Shakespeare hade levat hade han roterat i sin grav."

En annan, mer långsökt läsning är den politiska. Men den politiska protesten är för det mesta reducerad till ett svidande förakt, som i det välkända yttrandet av Kung Lear: "Ta på glasögonen, och gör som varje lumpen politiker: se det du inte ser."

Det rimliga är att se Shakespeare som en medlem av ett samhällsbevarande och uppåtsträvande skikt. Inte utan konflikter eller tvivel; i de flesta dramer, och kanske alldeles särskilt i sonetterna, ringar han in det som måste ha varit ett verkligt dilemma under renässansen: hur förena den konstnärliga frihetens idé med brutal verklighet präglad av maktens godtycke; hur skydda sin "integritet" när den personliga noblessen alltid hotar att gå under?

Shakespeares sonetter handlar om ett nederlag. Om hur det blev. Efteråt, när man har anpassat sig. När allt liksom är för sent. När ens skrift och tal är "en pratsjuk gubbes anekdot".

Och säg mig, vad eller vem ska jag jämföra med en sommardag? Nu, när allt är vinter?

Schultz

Lyrik

Anders Paulrud