Vem är jag för dig och du för mig?

Magnus William-Olsson om klichéer, konventioner – och några riktigt bra barnböcker

Vad talar vi egentligen om då vi talar om ”tilltal”? Kanske, tänker jag, om hur vi i språket definierar interlokutörerna i det samtal vi önskar öppna med den andre. I tilltalet definierar vi såväl vem vi vill vara för den vi talar till som hur denne bör vara för att vårt samtal skall komma till stånd. Det är en akt som griper genom språkets alla nivåer. Från ordval, till intonation, syntax och sociolekt. Och alltid är maktaspekten närvarande. Att tilltala är att göra anspråk på ett förhållande. Sådan är jag och sådan är du.

Ingen litterär tradition är väl tacksammare för studium i tilltal än barnlitteraturens. Kanske kan man rent av säga att det framför allt är i tilltalet barnlitteraturen legitimerar sig som barnlitteratur. Ämnena: kärleken, döden, förlusten, ensamheten, barndomen, etcetera, delar ju barnlitteraturen med all annan litteratur. Men frågan ”vem är jag för dig och du för mig?” står ständigt på spel, eftersom författaren per definition är annorlunda (vuxen) än läsaren (som är barn). För de estetiskt medvetna författarna är, tror jag, denna öppna skillnad det som lockar i barnlitteraturen. Men den gråa massan barnboksproducenter fyller den regelmässigt med klichéer. Hur jag och du, hur vuxna och barn är, är för det mesta avgjort på förhand, i synnerhet när böckerna vänder sig till barn som läser själva.

När det gäller bilderböcker är tilltalet från början mera komplext och mångskiktat. Bilderboken realiseras i ett tydligt uppförande, en föreställning. Vem som talar och vem den talande talar till är inte avgjort. Författaren, de fiktiva personerna, högläsaren och medläsaren (lyssnaren) är platser öppna för alla medverkande. Högläsaren läser högt också för sina egna öron. Medläsaren läser ibland högt (och kommenterar) för sig själv och högläsaren. Ibland förställer man sin röst och ”spelar” någon gestalt i berättelsen, ibland talar man som ställföreträdande författare, ibland som framställningens kritiker i ett ständigt och öppet rolltagande.

Men i ”läsa själv”-böcker och barnromaner är det annorlunda. Där är dialogen tyst och osynlig. Där är positionerna fastare och tilltalen trängre. När jag inför den här artikeln läst igenom årets barnromaner har jag ånyo slagits av hur näst intill enväldigt konventionerna härskar. Det allra vanligaste tilltalet är det förtroliga. Författaren talar till sin läsare, i kraft av en delad erfarenhet: ”Jag har också varit barn, jag vet hur det är.” Men är det verkligen sant? Är barndomen en så generell erfarenhet?

Särskilt svårt tycker jag att detta tilltal är då boken följer konceptet: Ta ett problem (mamma träffar en ny man, pappa sitter i fängelse, bästa kompisen flyttar, hur ska man bli ihop, hur bli en i gänget), välj en lämplig huvudperson (ensam och blyg, avvikande men egensinnig, iakttagande och tankfull, ostyrig men egentligen osäker), en vardag och kavla ut den sedvanliga realistiska berättarkoden. Då har du böcker som Isabel, tusen mil hemifrån av Margareta Selander, Rulla med kex av Eva Embrink Lannersten, Nästanhuset av Sofia Nordin, Linnea och snömannen av Bo R Holmberg, Hanna och Julia av Inger Granberg, Bästisboken av Lin Hallberg, Loppan och Caesar av Kerstin Gavander och Klaras hemlighet av Christina Wahldén.

Dessa böcker arbetar knappast med personteckning och dramaturgierna är snarlika. Deras hela verkan vilar just på det empatiska tilltalet. Den som talar gör här anspråk på att se och förstå det andra vuxna missar. Men denna anspråksfulla ambition rymmer en paradox. Om författarna nu så okritiskt reproducerar de allra vanligaste konventionerna vad gäller handling, personteckning, språkbruk och berättarteknik, varför skulle vi då tro på att det barn de menar sig se och förstå inte också är en kliché? Den de vill framställa sig som i tilltalet sätts i fråga av vad de säger. Det empatiska tonfallet får helt enkelt en klang av skenhelighet. Identifikationen blir auktoritär.

Varför är det osedda och oförstådda barnet så dominerande i svenska barnromaner? Varför beskrivs och tilltalas barn så ofta i det konventionellt vardagliga? Litterärt mera spännande och intressant vore väl att ta sig an det fantastiska. Leken, drömmen, upptäckten, skapandet. Här härskar en svårbegriplig försiktighet som jag har svårt att tolka som något annat än en slentrianmässig konventionalitet, dikterad av helt hypotetiska behov hos läsarna. De barn dessa författare talar om och för existerar, tror jag, bara i föreställningsvärldarna hos de vuxna som har makten på barnboksmarknaden.

De stora flertalet svenska författare som vänder sig till barn aktar sig för avvikelser, såväl de poetiska som de narrativa och genremässiga. Någon utvecklad fantasy är det till exempel förvånansvärt svårt att finna. Den genrelitteratur som skrivs är, som en reflex av vuxenlitteraturens trender, framför allt deckare.

Bland årets barndeckare och thriller märks till exempel Katarina Kuicks Svarta kläder, svart mask. Boken har inte bara ett överraskande slut, den gör också bruk av ett tuffare språk än vad som är vanligt. Petter Lidbecks Flickan utan minne är en sanslös historia om en flicka som förlorar minnet och kidnappas av en galen kvinna som påstår sig vara hennes mor. Boken är fascinerande därför att den avstår från all psykologi. Flickan Lotta går oberörd igenom saker som skulle skrämt vettet ur vem som helst. Inte ens när det uppdagas att hennes föräldrar just omkommit visar hon några tecken på att äga ett psyke.

I den andra boken om privatdetektiven Sten Falk, Stenfalkens hemlighet, har Thomas Stålberg och Per Wikström hittat på en invecklad intrig. Precis som i Åke Holmbergs Ture Sventon-böcker är genrepastischen huvudsaken. Men Stålberg/Wikström saknar förebildens språkliga finess och även om en del av bokens gestalter är roliga, så finns här varken någon figur av Ville Vesslas eller av herr Omars kaliber. I Det glömda guldet har Kerstin Lundberg Hahn skrivit ännu en bok om den sympatiska och rättrådiga Kajsa. En konventionell historia, men tätt och skickligt berättad. Olov Svedelid har skrivit en märklig thriller om en tolvåring som bor på Kalmar slott, Max Mikkel och de döda fåglarna. Svedelid kan skriva spännande, men bokens upplösning känns ogenomtänkt och hafsig. Synd. Max Mikkel är annars en ovanligt pregnant gestalt och den historiska miljön i nutiden skänker romanen många och överraskande skikt.

Om jag trots allt skall rekommendera några böcker för barn som kan läsa själva så får det bli fyra sinsemellan mycket olika berättelser. I Min vän Percy, Buffalo Bill och jag återvänder Ulf Stark till en sommar för länge sedan och tecknar ett på en gång ömsint och rått porträtt av sin farfar. Den svävning mellan liv och dikt som präglar Starks biografiska berättande skapar just ett tilltal att växa i. Frågan om vem jag och du är hålls osäkert öppen. Också Rose Lagercrantz odlar en generös skriv- art, men inte i biografins utan i sagans tradition. I SigridSagor har hon med underbar poetisk precision skrivit åtta historiska berättelser om var sin Sigrid. De utspelar sig från tidig till sen medeltid, och Rose Lagercrantz lutar berättelserna lätt mot legenden som litterär genre. Boken är vackert illustrerad av Rebecka Lagercrantz.

I SigridSagor finns ett pedagogiskt moment. Men den kommunicerar sitt vetande genom ett ickeauktoritärt tilltal. I sina två tidigare böcker om Sandvargen har Åsa Lind ibland balanserat på skolbokens rand. Men i den nya Sandvargen och hela härligheten faller hon sällan ned i det magistrala. Åsa Lind förminskar aldrig barnet. Hon patroniserar inte. Tvärtom tar hon vara på den expansiva lusten att tänka. I Finn Zetterholms Lydias hemlighet - ett magiskt konstäventyr är det inte idéerna, utan förståelsen som står i centrum. Tolvåriga Lydia, som älskar att rita, begåvas med förmågan att bokstavligen gå in i konstverk vilket för henne till olika europeiska tider och miljöer. Men framför allt får hon träffa konstnärerna. Trots bildningsivern, fängslar denna bok inte minst genom att den så starkt hävdar erfarenhetens och inlevelsens roll i konsttillägnelsen. Det Lydia gör med tavlorna går emellertid knappast att göra med Zetterholms bok. Därtill är den alltför öppet didaktisk. Tilltalet blir därmed kluvet. Konflikten mellan att erfara och att veta, att känna och kunna, accentueras, och läsningen ger upphov till fruktbara reflektioner kring vad konst och litteratur kan och bör vara.

2004 är inte något stort bilderboksår. Till några riktigt intressanta böcker skall jag återkomma i morgondagens tidning. Men trots att utgivningen är mager, finns förstås mycket värt att nämna. Åsa Storcks (text) och Gitte Spees (bild) Baddräkten är en exakt berättad historia om att överträda kulturgränser. Sällan har jag sett badhus skildras ljuvligare. I Inger Lindahl (text) och Gunilla Kvarnströms (bild) Pappa kommer är det framför allt bilderna som imponerar. De är starkt reducerade och ofta vackert byggda kring ett ansiktsuttryck. Också i Thomas Hallings (text) och Gunna Grähs (bild) Johanssons garage vilar mycket av uttrycket på bilderna. Gunna Grähs fortsätter att utveckla sitt mästerskap i att skapa nyanserade stämningar. Det går alltid att stanna upp och känna mer inför hennes bilder. Hon komplicerar hellre än förklarar. Varje gång man återvänder till bilderna öppnar de för nya förnimmelser.

Lars Klinting har gjort en ny bok om Castor. Som vanligt handlar den om en konkret kunskap. Den nya boken heter Castors punka och lär med såväl syntaktisk som bildmässig lakonism ut hur man lagar trasiga cykelslangar. Ann Forslind är en annan habil serieproducent. Den nya boken om Lilla H, Lilla H hälsar på, är en sublim vardagsberättelse om rädsla som övervinns, men likväl finns kvar. Forslind balanserar såväl i bild som i text mellan att uppdaga och att dölja på ett sant poetiskt vis.

Pernilla Stalfelt har illustrerat Pamela och Stella Jaskoviaks Mamman som aldrig bestämde. Det är en moralistisk saga av klassisk sort som illustrerar det vardagliga argumentet: ”Vad skulle hända om barn fick göra som de ville?” Behållningen är väl kanske inte dess moraliska vägledning så mycket som Pernilla Stalfelds sakliga illustrationspoesi, liksom författarnas överlägsna språkbehandling. Trots att storyn är rätt unken, skänker läsakten skamlös njutning.

Pernilla Stalfelt har i år också utkommit med en ABC-bok, Från apglad till öronvax. Det är en komplicerad liten bok med underliga bilder och bokstäver som oavlåtligt skapar friktion mellan tecken och betecknat. Jag tänker ofta på Pernilla Stalfelts konstnärskap som en övning i barnslighet. Kanske kunde man också tala om hennes böcker som tilltalsövningar. Hon arbetar ofta i samarbete med barn och söker, tycks det mig, genom dem närma sig sin egen barnslighet definierad som en särskild, liksom saklig sinnlighet. Jag tänker mig att barnlitteraturen i lyckliga fall kan fungera just så, som en plats där ”barnet” som tanke, erfarenhet och sensibilitet utforskas och prövas av alla som ger sig dess villkor i våld. En plats där vi blir till i talet som ”barn”, som ”vuxna”, som ”jag” och ”du”.

Böcker som nämns i texten

Magnus William-Olsson