Fadern, sonen, smärtan

GUNDER ANDERSSON läser en stark och svidande uppgörelse

helskärm

"Som barn beundrar man sina föräldrar, sedan genomskådar man dem, ibland förlåter man dem." Citerat ur minnet från Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt. I litteraturens föräldrauppgörelser saknas ofta det tredje ledet.

Hur det förhåller sig i Sigge Eklunds nya roman Det är 1988 och har precis börjat snöa är lite oklart. Det betyder inte så mycket. Viktigare är att det här är en av de mest förtätade fadersuppgörelser jag någonsin läst.

Titeln syftar - gissar jag - på föräldrarnas skilsmässa som för berättarjaget betydde ett långvarigt trauma, fyllt med saknad, ilska och destruktivitet. Det är först när han efter fjorton år hittar en massa band inspelade under barndomsåren som han får perspektiv på sitt liv. Demaskeringen och frigörelseprocessen kan inledas.

Fadern var hans barndoms hjälte, även om han ibland uppvisade auktoritära och rent råa drag, som när han kastar ut sonen ur tältet under en semesterresa och tvingar honom att stå timtal i det kalla regnet. Men oftast är Mats, som fadern heter i romanen, charmig och rolig. Han gör karriär, hamnar i Rosenbad, blir en av de ledande på finansen, skriver tal åt Palme (vilket han gärna berättar). Det är stora fester med kända människor, utlandsresor. Sonen dyrkar sin far, han är med på möten och demonstrationer och får springa omkring i regeringskorridorerna. Och så plötsligt chocken, när allt rasar samman, tryggheten, de självklara sammanhangen.

I det avsnittet möter man det halvvuxna barnets smärta, men hur den yttrar sig handlar i grunden om de vuxnas agerande. Mats agerar inte alls, han försvinner. Gradvis infinner sig hos den vuxne sonen den chockerande insikten: fadern har egentligen aldrig brytt sig, barnen har mest ingått i hans framgångskoncept som något att visa upp, precis som han för bekantskapskretsen visar upp sina fotoalbum med sig själv bredvid kända människor. Efter skilsmässan kan han vid ett av de fåtaliga mötena med sin son lättad sucka "äntligen är jag fri". Kul för pojken att höra. Vid ett annat tillfälle ringer han barnen och ska komma med en "överraskning". De blir glada, har pappan köpt en present? Nej, han vill bara visa upp sin nya och dyra motorcykel. Och med en rivstart försvinner han igen.

I minnets backspegel faller olika bitar på plats, och ur minnet av barndomens hjälte framträder bilden av den totalnarcissistiske människan, för vilken andra människor aldrig är mål men medel. Staffagefigurer, med en enda uppgift: att bekräfta honom själv. En Endymion, förhäxad av sin egen spegelbild (och som noggrant spar allt som skrivs om honom i mappar rubricerade "Mats Arkiv"). Uttrycket "allt ljus på mig" är en eufemism i sammanhanget, han själv vill vara solen. I det sammanhanget ingår ett symboliskt fadersmord: när hans egen far, den kände men alkoholiserade skådespelaren dött förvägrar han sonen att läsa dennes efterlämnade anteckningsböcker och manuskript, de kastas i en sopsäck. Historien ska börja med honom själv, med Mats.

Visst är det lite pikant att se en känd person avklädd inpå bara benen, med juvenila men också självömkande drag. Under gråtfyllda utbrott i samband med skilsmässokrisen är det mest synd om honom, varvid det känslomässiga ansvaret flyttas över på barnen. Det betyder att han på många vis också framstår som en tragisk figur mitt i den sociala framgångssagan, en man utan egenskaper, för att tala med Robert Musil. En personlighet som likt löken saknar kärna.

Sigge Eklunds roman är skriven med återhållen smärta och vrede, men också med en biton av sorg. I sitt lilla format är den en betydande satsning. I smärre enskildheter slirar den lite omotiverat in i en privatsfär som känns rätt ointressant, men fadersporträttet kommer - den stillsamma tonen till trots - att stanna länge i minnet.

Roman

Gunder Andersson