Är cognac finare än konjak?

ÅSA LINDERBORG läser en bok om hur vi pratar - och varför vi låter som vi gör

helskärm

Så här kunde det låta när min pappa pratade om till exempel Ingmar Bergman eller Sven Stolpe: "Titta på den där tokiga jävla idiotjäveln hur förbannat jävla märkvärdigt han sitter och runkar på huvudet med den där larviga intellektuella baskerjäveln."

Rätt gissat: min pappa var varken akademiker eller adlig. Han var metallarbetare från "gnällbältet" och även om inte alla på hans arbetsplats pratade som han, kan man urskilja arbetarklassen på dess språk. Eller som en studiekamrat i språksociologi uttryckte det: "Man hör ju vem som är dum i huvudet." Min lärare var inte helt nöjd med det svaret.

Men alla har vi fördomar. När min pappa skulle härma överklassen satte han halvblundande näsan i vädret, spretade med lillfingret, drog ut på vokalerna och uttalade i:na långt fram i gommen: "Viii, min make och jag, var och tittade på en förtjuuusande liten våååning "" Eller också pratade han med greve-r: "Vill fvöken ha lite mev smövgås?" Greve-r-et är ju utdött sedan länge, men efter att ha läst språkvetarna Lars Melins och Martin Melins Fiint språk förstår jag att pappa i övrigt träffade ganska rätt.

Förutom surrande i- och y-ljud säger fint folk dirigent med hårt g, kex med hårt k och entrecôte med kraftigt markerat t på slutet. Fint folk svär bara uppåt ("Djävligt bra!"), aldrig neråt ("Fy fan så dåligt"). De säger hellre "innerligt gärna" än "väldigt gärna" och "jättegärna". Människor med högstatusyrken pratar också i långa, flytande meningar, men framför allt låter de säkra på sin sak. Orsaken är naturligtvis att de är vana vid att aldrig bli avbrutna. Vissa ord blir finare än andra om de får en så kallad skrytfena: pornografi är finare än porr och problematik finare än problem.

Fint folk heter inte Ronny eller Kevin. Fint folk heter Marcus men kallas Dodde. Och när Wallenbergkoncernens höjdare framträder i tv ser de så blasé och sömniga ut som möjligt, så att tv-tittarna inte ska förstå att något viktigt sägs som drabbar tusentals anställda.

Men, som författarna påpekar, är det inte säkert att den som talar "fint" vinner störst respekt. Deras utmärkta exempel är systrarna Bernadotte. Victoria talar en okonstlad stockholmska som väcker folkets kärlek. Madeleines språk, däremot, har alla idiomatiska kännetecken för den exkluderande överklassvenskan.

Under de senaste 150 åren har språket klassutjämnats till större enkelhet och begriplighet, vilket måste förklaras med att hela samhället har gått mot ökad jämlikhet. Men de senaste åren kan man se att pendeln är på väg att slå tillbaka - även om författarna inte förklarar varför. Jag tror att man även här måste söka svaret i de socioekonomiska förändringarna. Det är de penningstarka vinnarna i den nya ekonomin som gör att det numera är skillnad på tårta och tarte, butik och boutique, godis och konfekt, efterrätt och dessert. Att konjak stavas cognac. Det är de ökade klassklyftorna, lika mycket som generationsskillnader, som gör att niandet har börjat komma tillbaka. Och jag tror att framtidens språkvetare kommer att söka det uppväxande släktets distinkt skilda sociolekter i den nya, segregerande utbildningspolitiken.

Kanske måste man också söka svaret i att arbetarklassen inte längre har en egen litteratur med ett eget erkänt språk, på samma sätt som den hade när autodidakterna klev fram på parnassen - vilket de ju gjorde i en tid när hela arbetarklassen avancerade. Förortsromanerna fångar mycket, men knappast helheten. I dag talar arbetarrörelsens företrädare opersonlig politikersvenska och ingen vågar häckla det utbildade folkets språk så som landsvägsagitatorn och finansministern Gunnar Sträng gärna gjorde på sin tid: "Det finns de som urgerar en limitering av bostadsbyggandet. Det ska de ge fan i."

Fiint språk saknar även en diskussion om medelklassens betydelse för språkutvecklingen och för vad som skall klassas som just fint och fult språk. Som exempel på hur den ängsliga medelklassen - angelägen om att visa att den kan läsa - ändrar talspråket, brukar Fredrik Lindström anföra uttalandet av Västgötagatan, som nu är i förändring. Förr sa alla "Väschöttagatan". I dag säger allt fler "Vestjötagatan". På samma sätt uttalar numera många ordet "matsäck" som det stavas, istället för "massäck" - som det alltid har hetat. De tror helt enkelt att det är finare att göra så.

Trots kritiken är Fiint språk en roande, distanserad och informativ liten guide till det "flockläte" de fina människorna håller sig med. Eller som min pappa skulle ha sagt: Det är en för djävla rolig bok som lärde mig mycket om varför gipskatterna på Östermalm jamar så förbannat märkvärdigt som de gör.

Samhälle

Åsa Linderborg