Så fri, och näringsrik

MAGNUS RINGGREN läser Kristian Lundberg som flammar upp

helskärm

En bra symbol är elastisk och genomsläpplig. Den kan ändra skepnad och innehåll, ingå föreningar med ständigt nya begrepp. Den kan verka hållningslös men är riktningsgivande. Ett symbollexikon med fasta betydelser är nära nog en självmotsägelse. Här som på nästan alla punkter är Dan Browns da Vinci-kod uselt tänkt, både som påhittad lögn och förment sanning.

Kristian Lundberg är en mästare i att uppföra svindlande poetiska byggen med ett litet antal sådana symboler som byggstenar. Träd, torn, stjärna, pojke, salamander och skepp är några av dem. Och han sätter dem på scen i samma gamla vanliga miljöer - en lägenhet i Malmö, ett hus i Härslöv, ett hotellrum i Köpenhamn. Det som från ena sidan ser ut som fantasilös monotoni blir från ett annat håll sett ett fantastiskt spel av ljus och skugga inuti ett lyriskt jag, ett jag som är en av de märkligaste uppfinningar som gjorts av en svensk poet de senaste decennierna. Kristian Lundberg saluför inte nyheter, han är ständigt ny. Kritikerna har däremot svårt att hänga med - det är oss som monotonin drabbar, vi upprepar oss ständigt.

Till hans symbolvärld har de senaste åren Kristus anslutit sig. Kristian Lundberg är ett exempel på hur en mer allmän och urvattnad andlighet i litteraturen håller på att ersättas med en mycket näringsrikare föda - de stora religiösa traditionerna. Andra som gör detsamma är Marie Lundquist och Eva-Stina Byggmästar. Estetiska och religiösa symboler har mycket med varandra att göra. Det är inte alls underligt att till exempel salamandern, en urgammal Kristusbild, hos Kristian Lundberg förenar sig med det poetiska flödet.

Job heter hans nya bok, och titeln knyter an till den mångtusenåriga diskussionen om Guds allmakt och godhet. Diktjaget tar inte Jobs roll, så enkelt ska vi inte ha det. Men det bibliska ljuset faller allt oftare in i texterna och ger dem djup och skugga. Skuld och försoning, förnedring och upprättelse blir tydligare i det ljuset. Och allt oftare dyker Kristusnamnet upp, kring det ordnar sig orden som kring en hemlig gravitationspunkt.

"Snön kommer virvlande in över fälten

Kristus är lysande, varje ben i hans kropp

Flammar upp, glöder, som industrinitar och stjärnor"

Dikt talar alltid i hemlighet om sig själv. Den här gången har Kristian Lundberg ägnat andra halvan av sin bok - hans diktsamlingar är nästan alltid kluvna mitt itu på detta sätt - åt ett något mer diskursivt och öppet skrivande om dikt och diktande. Så fri och dumdristig är hans form att den klarar av också detta, men jag tycker att det mesta han där säger finns redan i de texter som är dikt och inte bara tal om dikt. Detta är dock min enda invändning mot en av hans starkare böcker.

Lyrik

Magnus Ringgren