”Jag önskar jag varit en yngre man”

Anders Paulrud om kärleken till kvinnan som övergav honom

"Kärleken till Sofia Karlsson" är skriven utan skyddsnät.

Kanske måste man ha befunnit sig så nära döden som Anders Paulrud för att våga vara lika naken och skoningslös.

- Jag tänkte att nu skriver jag det här så får det bli som det blir.

helskärm

Boken handlar om en medelålders man som upplever en besinningslös passionshistoria med en ung kvinna tills hon slutligen överger honom. I samma skede drabbas han av en livshotande sjukdom men räddas till livet. I vild förtvivlan och raseri beger han sig ut på en lång vandring. Han går längs pilgrimsleden till Santiago de Campostela och skriver ned sina tankar i en anteckningsbok.

Äggstor tumör i hjärnan

- Det är en mycket självbiografisk roman, säger Anders Paulrud.

Han är kollega till mig, redaktör på Aftonbladets kultursida sedan många år. Högt älskad för sin humor, sin värme och briljans. En dag för några år sedan började han förändras. Han blev vresig och tystlåten. Vi undrade och en dag fick vi svaret. Anders hade fått en tumör, stor som ett ägg, i hjärnan.

Han opererades på Karolinska sjukhuset och när han vaknade hade han fått tillbaka sin personlighet. Det var som ett mirakel.

- Jag upplevde ingen dödsskräck. Däremot fick jag en jävla livslust efteråt. Jag hade känt mig så rädd och eländig att jag snarast blev lättad av beskedet om tumören. Då visste jag i alla fall vad det var.

Övergavs som nyfödd

När han återhämtat sig tillräckligt beslöt han sig för att avsluta den vandring han börjades i Arles 1993.

- Alla vandringar har varit kopplade till avsked. Tidigare har det varit jag som övergett. Nu var det jag som blivit övergiven.

Han hade ett foto i fickan av den unga kvinnan, Sofia Karlsson, hon som inte längre vill ha honom, som var 26 år yngre.

- Åldersskillnaden? Jag ville vara en mycket yngre man när jag träffade henne. Så förbannat mycket ville jag det. Sofia gjorde åldern meningslös, då i början, fick den att sakna betydelse. Men egentligen tror jag vi skämdes. Den var så uppenbar. Vi umgicks inte med andra.

Under den 33 mil långa vandringen, i ensamheten och utsattheten, kom sorgen över det svek han upplevde i barndomen tillbaka. Hans biologiska mor övergav honom som nyfödd, sitt första år tillbringade han på barnhem innan han adopterades av en SJ-konduktör och hans fru.

Berättat om mötet med mamman

- Att vara adopterad präglar en mycket djupare än man kan tro. Man har inga släktträd. Inga traditioner. Och varje dag ställer man sig frågan: Vem är jag egentligen?

Han beskriver den överdrivna anpassningen hos adoptivbarnet, den sociala smidigheten. Men också det motsatta: att bete sig ansvarslöst. Hänsynslöst. Släppa taget, falla ned i avgrunden. Vara otrogen och svinaktig och, efteråt, ägna sig åt självömkan.

I romanen skildrar han sitt enda möte med sin biologiska mor. Hon berättade om den dag hon gav bort honom till adoptivmamman.

"Det var som om du redan visste allt. Du var bara drygt ett år, men dina ögon var som gamla och kloka fast du inte visste något om människorna och världen. Det var en fin morgon, ska du veta. I början av september. Du var ett år och hundrafyra dagar. Du låg i en tvättkorg och hade just vaknat. Hörde du vinden då? Och smattret från lakanen som hängde på linor i trädgården?"

När jag läser det får jag tårar i ögonen.

3 svar från Anders Paulrud

Anders Paulruds boktips till...

Fakta: Anders Paulrud

Ingalill Mosander