Att skriva sitt liv

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om sprickan mellan värld och dikt hos Karlfeldt

Det förförra seklets nittiotalister utgjorde länge ett mäktigt kotteri i den svenska litteraturen. Tre av dem erhöll Nobelpriset och flera vann redan under sin levnad en popularitet som inte ens mer än femtio års avog modernistisk hegemoni kunnat ta kål på. Det gäller framför allt Selma Lagerlöf förstås, men också Gustav Fröding och i någon mån även Erik Axel Karlfeldt.

I den senares fall beror den ihållande populariteten säkert en del på de många tonsättningarna av hans dikter - vem glömmer väl valsen om Svarte Rudolf, som böjer sin nacke och ler? Men jag är övertygad om att också den verstekniska briljansen hjälpt till att kroka hans dikter i mångas minne. Åtskilliga Karlfeldtdikter har schlagerkvalitet, man får dem lätt "på hjärnan", men kanske snarare för hur den låter än för vad de säger. Inte sedan fyrtiotalet har det utkommit några arbeten om Karlfeldt med heltäckande ambitioner, även om framförallt Karl-Ivar Hildeman ägnat honom en imponerande forskargärning. Men nu utkommer Staffan Bergsten med en stor "Life and letter"-studie som har samma ambitions-

nivå som Thorsten Fågelqvists och Jöran Mjöbergs klassiska arbeten från 1941 respektive 1945. Bergstens Karlfeldt - dikt och liv sluter tätt till hans mycket läsvärda bok om Fröding som utkom för sex år sedan. Också i den boken praktiserar Bergsten en försiktigt biografisk läsning, där dikternas art, snarare än deras faktiska innehåll, återförs på författarens liv.

I fallet Fröding hade Bergsten ett rikt biografiskt material.

Hela sitt vuxna liv kämpade Fröding med vansinnet, han omgav sig av beskyddare och gjorde oväntade utspel. Hans skandalösa eskapader har skildrats i mängder av berättelser - alltifrån sjukjournalernas pseudoobjektiva redogörelser, till släktingars, vänners och vårdares mer eller mindre skvallriga anekdoter och talföra korrespondenser. I fallet Karlfeldt råder rakt motsatta förhållanden. Hans iscensättning av sitt liv har förvånansvärt få läckor. Hans rykte som veritabel erotoman, vilar till största delen på hans liderliga diktning. Få av hans "otaliga" kvinnoaffärer har faktiskt belagts, fastän många försökt hitta verkliga förebilder till de många vunna kvinnorna i hans poesi. Sprickan mellan liv och dikt är i Karlfeldts fall tunn och svår att dra. Och även om hans diktning i sin storvulenhet och formfulländning i dag känns svår att komma in i, så är han i förhållande till sin biografi märkvärdigt modern, ja aktuell. För Karlfeldt erbjöd författaren en lockande kluven identitet. Just genom att vara författare, kunde han forma sitt öde. En liknande hållning är vanlig bland unga skalder på 2000-talet. Dikten lockar som ett alternativt, mindre determinerat sätt att leva det allt akutare förhållandet mellan kropp och tecken, bios och grafein.

Karlfeldt omfattade själv en biografisk litteraturförståelse (det visar inte minst hans egen studie över Lasse Lucidor) och hans dikter är fulla av biografiska läsanvisningar. Men utanför dikten var han notoriskt förtegen om sitt inre liv. Den skillnad mellan signaturen och personen som är det egentliga objektet för Staffan Bergsstens läsart är därför svår att dra. Och häri uppdagas det stora problemet i hans ambitiösa bok. Han på en gång lockas och skräms av den biografiska läsarten. Allt-sedan nykritikens dagar har litteraturvetare i Sverige förhållit sig skeptiska till den slags biografism som under långt tid behärskade deras disciplin. Men den biografiska läsarten har helt andra förutsättningar i dag än den hade då den var tolkningsnorm vid svenska universitet, framför allt därför att förståelsen av vad en författare är har förändrats.

Det är ett faktum att alla litterära texter berättar om sin författare. Denne gestalt, författaren sådan han blir synlig genom verket, kan man kalla "signaturen". Han eller hon sammanfaller emellertid aldrig med den fysiska personen. Genom varje författare löper alltså en produktiv skillnad mellan signatur och person, tecken och kropp. Förhållandet dem emellan har ingen given ordning i det slags berättelse vi kallar "författarbiografi". Det är inte självklart att "personen" skapar sin "signatur", det är lika ofta "signaturen" som skapar "personen". I Karlfeldts biografi är det senare förhållandet, skulle jag vilja påstå, oftare fallet.

Jöran Mjöberg gav femtiotvå år efter sin grundläggande doktorshandling ut ytterligare en tänkvärd Karlfeldtbok med titeln Många Maskers Man som indirekt understöder en biografisk läsart i enlighet med de premisser jag skisserat ovan. Skaldens hela liv, från obemedlad bondson i Dalarna, över skol-tiden i Västerås, studier i Uppsala, debutåren och den långa tiden som Svenska Akademiens ständige sekreterare går, menar Mjöberg att avläsa i hans diktarförklädnader. Karlfeldt var i hög grad en författare som konstruerade inte bara sin identitet som signatur utan även sin person, i och genom det han skrev.

Det mest framträdande exemplet är förstås "Fridolin-gestalten", karlakarlen, kvinnotjusaren, han som kan tala "med bönder på böndernas sätt / men med lärde män på latin." I Karlfeldts andra och tredje diktsamling figurerar Fridolin. Böckerna blev veritabla succéer och gjorde honom i ett slag till en av Sveriges mest uppskattade diktare. I bekantskapskretsen börjar man lekfullt kalla Erik Axel just för "Fridolin". Personen Karlfeldt får alltså genom Fridolingestalten färg av signaturen. Och när han långt senare, i diktsamlingen Flora och Bellona ånyo tar upp Fridolin gör han det, påpekar Mjöberg, som "pseudonym" snarare än som fiktiv gestalt.

Som författare föddes Erik Axel Karlfeldt ur en personlig katastrof. Byprästen hade förmått hans föräldrar att skrapa ihop till den begåvade sonens utbildning. Men just då han stod inför att ta studenten sändes hans far i fängelse för bedrägeri, inte huvudsakligen men till någon del orsakat av faderns svårigheter att finna medel till sonens dyra utbildning. Socialt vanärad och rimligen full av skuldkänslor skulle ynglingen så svinga sig över klassbarriären in i borgerligheten. Han hade visserligen redan under gymnasietiden börjat skriva poesi och var känd bland kamraterna som "poet". Men jag föreställer mig ändå att denna sociala katastrof hade del i hans beslutsamhet att anträda författarbanan. Som diktare hade han unika möjligheter att skapa sig en identitet skild från ursprunget, och bland det första han gjorde var, mycket riktigt, att ta sig namnet Karlfeldt - en karl i fält, en karl som också internaliserat landskapet, hembygden, i namnet. Denna, för diktare allt annat än ovanliga, initiationsakt att ta ett nytt namn som grund för signaturen kom, vill jag påstå, att bli vägledande för Karlfeldts liv och biografi. Hans öde blev därmed diktarens, den som lever sin dikt i lika hög grad som han diktar sitt liv.

Karlfeldts poetiska gärning går sedan i stort ut på att skänka sin signatur ett öde, en karaktär, ett förflutet, en hembygd. Den konservativt, patriotiska och agrara idealvärld i vars centrum man finner

Dalarna, som Karlfeldt skapade är i allt väsentligt en litterär trakt med ursprung snarare i den klassiska pastorala traditionen från Theokritos till Runeberg, än i Karlfeldts egen barndom. Och när han slutligen, som burgen man och hyllad nationalskald, fick sin egen gård i Leksandstrakten flyttade han snarare in i sin dikt än åter till sitt ursprung.

Jämförelsen med den nästan jämnåriga Fröding är här intressant. Fröding var del av samma rörelse i tiden och Värmland skulle kunna ha fått samma status i hans diktning, som Dalarna fick i Karlfeldts. Men för Fröding blev den kluvna diktaridentiteten ohanterlig. Skillnaden mellan personen och signaturen förblir för Fröding katastrofal, en avgrund han aldrig lyckas härbärgera. Hans biografi är ju också fylld av förkastningar, sprickor och utbrott, hur man än väljer att berätta den.

I Karlfeldts fall är legeringen mellan personen och signaturen alltså i stället näst intill fullkomlig. Men kanske finns i hans diktning en annan och mindre kontrollerad berättelse om ett annat ursprung , en annan hembygd, ett annat liv. Till de stor förtjänsterna med Staffan Bergstens nya bok hör hans förmåga att läsa dikternas sinnlighet. Framför allt tar han kunnigt fasta på versen och musikens roll, liksom på växterna som sinnesretande tecken. Ingen svensk poets verk lyser och luktar av så många blommor och växter som Karlfeldts.

Denna språksensualistiska

nivå i hans poesi vittnar om ett annat och annorlunda förhållande mellan erfarenhet och skrift, liv och dikt. Ett slående exempel är dikten Nattyxne i samlingen Flora och Pomona. Dikten är en sorts erotisk allegori där brytandet av nattviolens stängel gestaltar mannens betvingande av kvinnan. Det är en grymt sexig dikt, men knappast sexistisk eftersom den faktiskt handlar om den kvinnliga lusten om också som lusten att bli tagen. Dikten har tre strofer vilka alla apostroferar nattviolen genom dess olika namn.

Sista strofen lyder:

"Veneris blomma, nosserot, / vinden far upp, som sov vid din fot, / ur mörkret ett lidelsens stråkdrag svingar / på flädermusvingar / mot månens klot. /

Jungfrublomma, böj dina knän, / oskuld som brytes, dess doft är frän. / Vet du de skära drömmarnas öde? / Djupt i din rot går ett hemligt flöde, / en jordbrygd skum, / Veneris blomma, Satyrium."

Nosserot är ett annat av nattviolens namn. Karlfeldt gör den till kärleksgudinnan Venus blomma vars rot flödar av satyrisk lust. Det är en minst sagt elaborerad bild och strofen är därtill verstekniskt genial. Läst som en biografisk utsaga understöder den förstås den sedvanliga bilden av författaren (signaturen) som manlig, mörk och förförisk. Men den har flera nivåer. Dikten skapar också ett mimetiskt förhållande mellan läsaktens sinnlighet och den sinneserfarenhet dikten beskriver. Att läsa dikten med alla dess subtila klanger, rytmer, associationer och läten liknar den intima naturupplevelsen, i högsommarnatten med ansiktet nära marken, som utgör sakledet i hans allegori.

I denna allians med sinnligheten söker Karlfeldts poesi en annan formel för det biografiska. Hans dikt står i förbindelse inte med livet som berättelse, utan med levandets närvaro, det faktum att vi lever här och nu i våra dödliga kroppar, och i varje stund står inför möjligheten att med sinnenas hjälp förlora oss i världen.

Monografi

Magnus William-Olsson