Uppmuntrande knäppgökar

Hos Elsie Hjorth i Örebro är det julafton året om. Bokstavligen. Varje morgon uppvaktas hon med julklappar och kaffe av maken Erik. Dessutom har de sju av allt, sju stekpannor, sju bröd-rostar, sju kameror...

Lantbrukaren Otto Hjelm i Viskadalen har inte badat sedan 1962. Att sova la han av med redan på 50-talet. "Jag har ont i ryggen och vill inte ligga ner. Det är dagsens sanning. Jag är så himla bra på att slappna av att jag vilar när jag står."

AIK-supportern Joel "Spången" Spångberg tapetserade om lägenheten i gult och svart när hustrun låg på sjukhus. Barnen döpte han i hemlighet efter sitt lag. Alf Ingvar Kenny, Alex Ingvar Knut, Anders Isidor Krister och Anette Inger Karina fick de heta. "Vi ungar visste knappt vem vår pappa var. Ibland dök det upp en underlig figur med en randig halsduk om halsen sent om nätterna. Det dröjde nästan 13 år innan jag förstod att det var min far", berättar Anette Inger Karina.

Detta i Ulf Lundkvists (bild) och Petter Karlssons (text) Svenska Hjältar, med personporträtt av människor med bisarra sysselsättningar och udda livsval. En bok med original, blindivrare och ofotriktiga, skulle man kunna säga. Ja, med knäppgökar, för att vara lite elak. Visst är det lätt att fnissa åt mannen som iklär sig den gulblå karolineruniformen och ger sig ut med huggvärjan i handen för att marschera genom nationen anno 2005. Eller åt Laholms Fellini, Nore Norold, kungen av tafflig amatörfilm och lågbudget, eller åt Eilert Pilarm som gjorde toksuccé som Elvis-imitatör för några år sedan, med underbar falsksång och ett språk som varken var engelska eller svenska. "Frågan är om det ens var Jailhouse Rock", skriver Petter Karlsson.

Man fnissar, men inte bara. I flera fall visar sig knasbolleriet ha sorglig bakgrund. Exempelvis berättar Pil-arm om hur han som ung drabbades av sinnesjukdom. Han såg Elvis överallt, hörde hans röst och trodde senare att han var Elvis. Att i stället välja att imitera honom blev ett sätt att besegra demonen, ett sätt att återvända till livet. "Förr var jag Elvis, nu är jag Eilert", säger Pilarm i denna vackra saga om humorns seger över ångest och skräck.

Att läsa om killarna i Sveriges sämsta hockeylag, Hallstahammars SK (med målskillnaden 17-387 förra säsongen), om det stenhårda tantgänget som drar i väg med buss för att se på Loket i Bingolotto eller om Yngve Niklasson, mannen bakom doftgranen Wunderbaum, är däremot helt igenom kul. Petter Karlsson skriver korthugget och håller inne med självklara poänger, för att i stället liksom tåfjutta in roligheterna ur snäva vinklar. Ulf Lundkvist är bra som alltid. Här prövar han olika tekniker, olja eller akryl, akvarell, tusch. Någon bild ser till och med ut att vara en torrnålsgravyr.

En uppmuntrande och vacker bok om människans rätt att vara annorlunda, och om modet som krävs för att vara den man innerst inne är ämnad att vara. Särskilt när - som det heter ibland när bortalagen gör bort sig på AIK:s hemmaarena Råsunda - hela Sverige skrattar.

Reportage

Petter Lindgren