Tågresa i psyket

JENNY DISKI ger röst åt de röstlösa

Jenny Diskis ”Främling på tåg” är en resa lika mycket genom hennes eget psyke som genom ett Amerika på deken, precis som hennes ”På tunn is” beskrev det händelselösa snarare än Antarktis.

Hon reser för att vara främling tillsammans med andra i slitna rökkupéer på nergångna amerikanska tåg. Hon vägrar delta, men blir liksom ändå indragen i sina medpassagerares liv. Alla har ett liv fullt av mening – vilket förstärks av att Diskis outsiderroll är omöjlig för henne att upprätthålla.

Värdigheten hos varje individ framträder med skärpa när hon ställer deras livshistorier i kontrast till sitt eget bisarra liv. Diski är barn till två galna alkoholister. Hon överlevde sina psyksjuka och knarkande ungdomsår och blev författare och skribent i de mest prestigefulla tidningarna – London Review of Books, Harper’s Bazaar och The Guardian.

Diski snyltar inte på medpassagerarnas liv, snarare ger hon röst åt de röstlösa, alla de som inte har råd att ta sig genom Amerika på något annat sätt än med ett havererat tågsystem. Ett haveri som kan läsas som en metafor för ett Amerika som knappt längre klarar av att upprätthålla det minsta av rättvisa eller social trygghet.

Den enda invändning man kan ha mot Diskis bok är att hon gör två resor: en mer spontan och en planerad för att skriva den föreliggande boken. Det blir några omtagningar och onödiga förklaringar.

Hon borde ha låtsats att allt var en enda lång tripp. För hennes resande påminner i det mesta om ett slags rus: den lugna uppbyggnadsfasen, alla nya vänner och hur det sedan förbyts i ren skräck. Slutet är en magnifik ångestbeskrivning – och även om Diski hatar slut, så är hon själv en mästare också i den genren.

Hon lär mig något, inte bara om Amerika.

Pelle Andersson