300 miljoner i medelklassen. 700 miljoner fattiga

Det ståtliga och imperiestolta New Delhi som stod klart 1931 blev vad Berlin ville bli, men inte hann, skriver Per J Andersson i sin nya bok, Moderna Indien.

Och Indien är verkligen på väg att bli modernt. Det är svårt att tänka sig att Delhi bara för sjuttio år sedan var omgivet av schakaler, att hjortar strövade omkring där Indira Gandhi international airport nu ligger, och att en tiger siktades vid presidentpalatset.

Per J Andersson har under de senaste tjugo åren gjort upprepade resor till Indien, och skrivit flera böcker därifrån. Han faller inte i de vanliga västerländska fallgroparna, han avstår från att enbart beskriva Indien som misär och fattigdom. I sin nya bok riktar han in sig på medelklassen. Den är stor. 300 miljoner människor - större än USA:s befolkning eller som sex Frankrike - tillhör nu denna snabbt växande klass. Västerlandets bild av Indien som enbart fattigt och hjälpbehövande lever kvar, men Indiens självbild, kulturellt, politiskt och ekonomiskt, har blivit starkare och vackrare.

När flodvågskatastrofen slog till mot Sri Lanka 2004 var Indien det första land som sände massiva hjälpinsatser, och bröt på så sätt den västerländska föreställningen att länder i syd inte förmår hjälpa andra länder i syd.

Den indiska ekonomin är inte en smidig och hypersnabb tiger. Snarare en stark och seg elefant som trampar vidare. Politikerna talar om the shining India, och den väldiga medelklassen bortser från de fula sprickorna i framgångsfasaden.

300 miljoner i medelklassen, det är väl bra, säger jag i ett samtal med några indiska intellektuella.

Det är mycket bra, svarar de.

Men ni har fortfarande en ohygglig mängd fattiga.

Jo, men du måste tänka på att vi är en gammal kultur. Flera tusen år äldre än din.

Men 700 miljoner fattiga... vad ska ni göra?

Vi tänker på dom.

Och så är det som oftast i Indien. Man förstår mycket ofta mycket lite.

Reseskildring

Anders Paulrud