Att skjutas till döds och tigas ihjäl

Kristina Hultman läser lysande reportage om Tjetjenienkrigets soldater, profitörer och offer

Den ryska journalisten Anna Politkovskaja är ett av vår tids allra modigaste vittnen. På uppdrag av den starkt regimkritiska tidningen Novaja Gazeta har hon besökt Tjetjenien ett sextiotal gånger sedan krigsutbrottet 1999 som följde på Dzjochar Dudajevs intåg i den tjetjenska grannrepubliken Dagestan. I det ena reportaget efter det andra har hon skildrat hela skalan av indragna, från ryska officerare och soldater till de allra fattigaste och ofrivilligt drabbade. Många var övertygade om att hon själv inte skulle komma tillbaka när hon tillfångatogs av den ryska militären i byn Chottni i februari 2002.

Man kan se Anna Politkovskaja som en syster till Svetlana Aleksejevitj (om ni minns hennes böcker om kriget i Afghanistan och Tjernobylkatastrofens efterverkningar). Ruinerna i Groznyj kan se glada ut "när solen plötsligt strålar klart i gryningen och nattvinden har fläktat bort sotet från bränderna", och krönikan om överste Mironovs lycka är - mitt i det hopplösa - en av de vackraste och mest drabbande kärlekshistorier man kan läsa.

Politkovskaja är dock mycket mer av en rak samhällskritiker. Hon vill skildra, men också politiskt förklara kriget. Hennes analys är viktig för den som vill försöka förstå de långtgående politiska implikationerna av hur USA och Ryssland (båda med veto i FN:s säkerhetsråd) för sitt krig mot terrorismen. Jämför George W Bushs agerande efter terrorattackerna den 11 september 2001 med Vladimir Putins krigsförklaring mot Tjetjenien efter bombningarna av ett antal bostadshus i Moskva, Bujnaksk och Volgodonsk 1999: så sätts demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter ur spel. En militärt styrd politisk kultur får sin renässans.

Nu går det äntligen att läsa Anna Politkovskaja på svenska. Disa Håstads intressanta förord ger dessutom den viktiga bakgrunden från det första Tjetjenienkriget under president Jeltsin 1994-1996 då ungefär 120 000 tjetjener dog. Håstad påminner till exempel om att hela den tjetjenska befolkningen deporterades 1944 och att "rebellerna" återfinns i denna återvändande generation. Hon tar också fram Dudajevs erfarenheter från det självständighets-

strävande Estland (där han var sovjetisk officer och chef för radartrupperna i Tartu) som en viktig inspirationskälla till det som senare skulle följa i Tjetjenien. Någon självständighetsrörelse i Tjetjenien före 1990 fanns det knappast.

Nu, under det andra Tjetjenienkrigets tredje år, är det bara de allra fattigaste tjetjenerna som är kvar i landet och det är framför allt skildringarna av dem (många som i dag är döda) som gör Politkovskaja unik. Det är funktionshind-rade Sasja, som skriver poesi, och hennes man Vika som lyckas övervinna i det lilla köket på ett par kvadratmeter. Det är berättelsen om människorna i byarna i Vedenodistriktet runt Machkely - en zon i zonen - där den tjetjenske gerillaledaren Sjamil Badajev opererade och som systematiskt föröddes för att därefter lämnas i total isolering. Det är berättelser om gängliga försvunna pojkar, sjuksköterskor som hånas när de ska försöka ta sig till arbetet och om människor som samlar ihop till den summa som krävs för att få köpa tillbaka en anhörigs lik.

Djupt imponerad blir jag av att Politkovskaja lyckas skriva om detta bottenlösa, utan att ge avkall på vare sig de skildrades eller sin egen humanitet. Krigets logik och kronologi spelas upp inför läsarens ögon. Här gäller det att överleva kränkningar, övergrepp och förintelse, men också vetskapen om att mördarna i nästan alla fall går fria. Tjetjenien vittnar med Politkovskajas egna ord om "ett sätt att tänka, känna och handla [som] sprider sig överallt i en samhällsvävnad angripen av kallbrand till en nationell tragedi som alla samhällsskikt förlorar på".

På flera ställen i boken fungerar Politkovskaja själv som objekt för reportaget. Hon skriver självkritiskt om gisslandramat på Nord-Ost där hon själv medlade och drog in sin egen son i dödsdramat. Hon skriver om oligarkernas kontroll av den tjetjenska oljan, om liken som det kohandlas med (dubbelt så dyra som de personer man köper ut levande).

Och hon öppnar för en förståelse av de politiska absurditeterna i dagens Ryssland som vi behöver. Ta den ryske övers-ten Jurij Budanovs våldtäkt och mord på en artonårig tjetjensk flicka och den svarta juridiska fars som följt därpå. Via den berättelsen får vi veta att psykiatrin på klassiskt KGB-manér nu åter används av den ryska staten i politiskt syfte, allt för att förhindra att sanningen om det pågående kriget i Tjetjenien kommer ut.

Detta ryska och internationella tigande om det allra viktigaste är Politkovskajas drivkraft. Hon skriver för att "Man måste veta. Och befria sig från cynism. Och från den rasism, i vars klibbiga strömvirvel vårt samhälle glider allt djupare ner."

Om jag är mindre cynisk efter läsningen av Politkovskajas bok är väl tveksamt. På radion hör jag att Putins man Ahmad Kadyrov som väntat har fått åttiofem procent av rösterna i det tjejtjenska presidentvalet, och samtidigt läser jag i Politkovskajas bok om mordet i december 2002 på den okuvliga kvinnliga byråchefen i Alchan-Kala (för övrigt samma by som terroristledaren på Nord-Ost kom ifrån), Malika Umazja-jeva, som vågade utmana Kadyrov och andra tjetjenska banditledare. Politkovskaja skriver om hur Malika förföljdes av Kadyrov "från dennes "höga" regeringsposition i Groznyj, eftersom han paniskt fruktade denna kvinna som aldrig skrätt orden, inte under någon regim".

"Ännu en av mina hjältinnor dog."

Reportage

Anna Politkovskaja

Kristina Hultman