Älskade människor!

PIA BERGSTRÖM läser om arbetar- klassens anonyma hjältar

helskärm

När jag läser Tony Samuelssons åttonde roman, En grind av mörker slår det mig att arbetarförfattare (för han måste väl räknas dit) gärna upprättar och uppvärderar männi-skorna i sina ursprungsmiljöer. De empatiska eländes-skildrarna, de mer eller mindre cyniska smutsrealisterna och svartmålarna med politiskt samvete tillhör oftast medelklassen. Man kan undra varför.

Tony Samuelssons gestalter i den nya boken är klart idealiserade. De bor i stockholmska förorter vars höghusutsikter, genvägar och fotbollsplaner författaren känner som sin ficka, Hökarängen, Högdalen, Rågs-ved, det lilla Fagersjö.

Yvonne som har historiens huvudroll jobbar vid sminkdisken i Farsta centrums galleria. Yvonne har ett extraordinärt handlag med skuggor och penslar och närapå en terapeutisk verksamhet bland stamkunderna samtidigt som hon läst nästan allt som finns på biblioteket och är ensam mamma till en ung vänsterpartitjej som håller tal på torget på kvinnodagen.

Billy, Yvonnes bror, är chaufför på färdtjänsten och har

publicerat en roman, har stenkoll på både världspolitiken och världslitteraturen, snickrar möbler av drivved, joggar regelbundet med en självlärd Stig Dagerman-forskare, är engagerad morbror åt sin systerdotter och gör utflykter med exets rullstolsbundne son, en (givetvis) översmart tioåring som alltid vinner överlägset i schack.

Fia, Yvonnes tjugoåriga dotter, är också sällsynt vacker, begåvad, modig, kampsporttränad och fackligt aktiv och har inget av moderns underklassiga barlast av dålig självkänsla och skam över att inte duga eller vara fin nog.

Tom, som man också kommer inpå livet, är nattvårdare på sjukhemmet där Fia hamnar hjärnskadad efter en bilolycka. Tom masserar och läser utvalda texter för sina komapatienter, ger råd och tröst åt deras anhöriga, har inga som helst problem med bajslukt, tragik eller död eller att vara "underst" i vårdhierarkin. Eller med underbetalningen: han lyckas spara ihop till långresor!

Varför måste just arbetarklassens hjältar vara så goda, intelligenta, skötsamma och moraliskt högtstående? Det finns en värkande kärna här som har med mindervärde, och kanske särskilt med "kvinno-jobben" att göra, som Tony Samuelsson berör och diskuterar men inte riktigt frilägger. Den där kärnan kan ju vara explosiv. Jag tycker nog att han sentimentaliserar Yvonnes val att "hjälpa" kvinnor att bli vackra.

Men ändå är det just de ovanligt sympatiska porträtten jag faller för i den här ömsinta, fängslande och välskrivna romanen. Man ser tydligt författarens ambition att visa och värdesätta det humana och kämpande hos sina gestalter. Varför kan inte människokärlek vara en poetik? Särskilt

skildringen av Yvonnes långa dagar bland krämer, maskaror, läppglans och parfymer är oväntad och tänkvärd. Hon anar sig till kundernas hemliga önskningar och lurar ingen att göra dumma eller för dyra inköp. Servilitet och falskhet är henne fjärran. Vem vill inte att det ska finnas såna expediter. Såna kvinnor?

Jämfört med Tony Samuelssons tidigare romaner är En grind av mörker kanske mer traditionell med sin spänningshöjande, lite spekulativa intrig. Men hans tydliga klassperspektiv består, inte som medlidande utan som ett slags försvar och hävdelse. Jag läser gärna fler samtidsromaner om människor som Yvonne, Billy och Tom som väljer att tillhöra de anonyma människotjänarna i en kultur där bara klättrare och strebrar beundras och belönas.

Roman

Pia Bergström