ÄNTLIGEN ÖPPNADES DÖRREN
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-13
”Det är en morgon och jag vaknar, min hud är / full av spricksår. Jag kan inte röra mig i sängen.”
Så inleds Cecilia Hanssons närgångna beskrivning av en ung flickas tidiga pubertet i Tänj min hud, en förvandling. Boken är uppbyggd av en-, två och treradingar, utspridda över lite drygt 100 sidor, och varje rad är lika kort registrerande.
Det är helheten, mängden, som skapar känslan av obehag.
”Det bultar, vätskar, rör sig under huden. På / framsidan, två ömma knölar.”
Det kallt registrerande i ordet ”framsidan” skapar distans: diktjagets främlingskap inför sin egen kropp. Detta är inte jag!
”En fuktkanal, i mitten av min kropp. Spårvagns- / sätet varmt mot mynningen.”
Mynning. Som på en pistol, men också flod. Här finns en kraft. Hanssons skildring av en kropp i förvandling lyckas visa vad puberteten egentligen är.
”Bröstkorgen för trång för skrikljud.”
Sammanlagt cirka tvåhundra rader, lagom för en enda lång dikt, blir nu en hel bok. Även detta är ett ställningstagande från Hansson: ge flickors pubertet och sexualitet plats.
”Det krampar under mina fingrar. En brännstark / ilning stöter genom kroppen.”
Och på nästa sida:
”Ögongloberna som vidgas, flickrummet som / spricker upp i vitljus.”
Det är inte en ungdomsbok, inte en flickbok. Det är en djupt samhällskritisk bok – för den ger röst åt något som förut beskrivits med blyga flickors rodnande kinder på skolgårdar runt om i landet eller med pojkars bullrunkning och tjyvkikande in i flickors omklädningsrum.
Boken växer för varje knivskarp och närgången rad. Den är inte präktig eller självcentrerat god, den talar aldrig om sin egen förträfflighet eller vad den vill.
Den tar den självklara rätten att bara få vara vad den just är – en bok om en kropp i förvandling utan självömkan, och genom det blir den stor. Den tar liksom aldrig slut.
Inte ens med sina hoppfulla slutrader:
”Kroppen lyfter sig ur sängtyllen. Jag provar and- / ningsrörelsen, försiktigt.”
Det är som om en källardörr, som varit stängd alldeles för länge, har öppnats.
Lyrik
Pelle Andersson
