Leif GW Perssons nya bok spänner över 25 år

Han är professor på Rikspolisstyrelsen och ständigt anlitad i media.

Intrigen i hans nya bok, "Linda – som i Lindamordet", rör sig åter kring ett brott där handlingen rör en människars liv över en period på 25 år.

I den nya boken belyser han, i skenet av brottet, hur en människa politik och ideologi på 70-talet innebär något helt annat 30 år senare.

Leif GW Perssons är en efterfrågad kommentator och debattör i media.

Han talar kunnigt om aktuella rättsaffärer, polisens och andra myndigheters arbete och svensk politik och han gör det med sardonisk humor och skarp blick.

Det har gjort honom synnerligen uppskattad bland läsare och publik.

Hans romaner i polismiljö har fått mycket fina recensioner och blivit storsäljare.

Redan 1978 gav han ut den första, "Grisfesten". Sedan dess har han skrivit flera romaner i polismiljö, ett tjugotal fackböcker och fyra böcker tillsammans med Jan Guillou. Han har också skrivit manus till fiolm och tv.

Leif GW Perssons nya bok spänner över lång tid, från ockupationen av västtyska ambassaden, östblockets fall och fram till ett mord 25 år senare.

Läs ett utdrag ur Leif GW Perssons bok "Linda – som i Lindamordet"

Växjö, fredag morgon den 4 juli

DET VAR GRANNFRUN som hittade Linda och oavsett allt annat var det bättre än att hennes mamma hade gjort det. Dessutom hade polisen vunnit en massa tid. Mamman hade inte tänkt komma hem från landet förrän på söndag kväll och hon och hennes dotter var de enda som bodde i lägenheten. Ju tidigare desto bättre om man nu var polis och särskilt när det handlade om ett spaningsmord.

Redan fem minuter över åtta på morgonen hade larmet kommit in till Växjöpolisens länskommunikationscentral och en radiobil som befann sig alldeles i närheten hade svarat. Bara tre minuter senare hade de hört av sig igen. Första patrull var på plats, kvinnan som slagit larm satt i säkert förvar i radiobilens baksäte, och själva avsåg de att gå in i huset för att kontrollera läget. En radiobil från Växjöpolisen som egentligen borde ha stått i polishusets garage vid den här tiden eftersom det var dags för byte från nattpass till dagpass och i stort sett alla poliser som var i tjänst antingen brukade stå i duschen eller sitta i fikarummet i väntan på morgonbön och utsättning.

Det var vakthavande själv som tagit emot larmet. De två yngre kolleger som svarat hade redan hunnit skaffa sig ett ansenligt rykte inom den lokala kåren. Tyvärr inte odelat positivt och då han själv var dubbelt så gammal, hade trettio år i yrket och ansåg att han doppats i ekluten i stort sett hela tiden, hade han först tänkt skicka dit förstärkning, vem han nu skulle skicka vid den här tiden, men mitt i dessa funderingar hade de hört av sig igen. Efter bara åtta minuter och dessutom på hans mobil för att inte en massa ovidkommande öron skulle kunna ta del av det som de hade att säga. Nu var klockan kvart över åtta och den första rapporten från kollegerna på brottsplatsen hade bara tagit dryga minuten.

Märkligast av allt. För en gångs skull, oavsett ålder, erfarenhet och rykte, hade de gjort precis allt rätt. De hade gjort allt som de förväntades göra och i förbigående hade en av dem gjort mer än så. Skaffat sig en liten guldstjärna i sin tjänstgöringsmatrikel, dessutom på ett sätt som tidigare var okänt i den polisiära praktiken vid polismyndigheten i Växjö.

I lägenhetens sovrum hade de hittat en död kvinna. Allt talade för att hon blivit mördad och att hon – hur de nu kunde veta det – hade blivit det bara några timmar tidigare. Däremot inga spår efter någon gärningsman annat än ett öppet sovrumsfönster på baksidan av huset som i vart fall gav en antydan om hur han lämnat brottsplatsen.

Tyvärr fanns det ännu en komplikation. Den yngre kollegan som vakthavande pratade med var övertygad om att han kände igen offret och om hon nu var den som han påstod innebar det bland annat att vakthavande själv skulle ha hälsat på henne vid åtskilliga tillfällen denna sommar och senast när han lämnat jobbet dagen innan.

– Inte bra, inte bra, mumlade vakthavande och mest för sig själv som det verkade. Sedan hade han tagit fram sin lilla minneslista över vad han skulle göra om det värsta som kunde hända honom skulle inträffa på jobbet. En halv inplastad A4 med tiotalet kom-ihågpunkter och den tankeväckande rubriken ”Om hum-hum hamnar i fläkten på jobbet”. Han brukade lägga den under sitt skrivbordsunderlägg så fort han gick på sitt pass och det var snart fyra år sedan förra gången han haft anledning att ta fram den.

– Okej pojkar, sa vakthavande. Då gör vi så här?

Sedan hade även han gjort allt det som man hade rätt att begära av honom. Fast ingenting mer, för sådana äventyrligheter höll man inte på med vid hans ålder.

I den radiobil som kom först till brottsplatsen satt två yngre ordningspoliser från Växjö. Tillförordnade polisinspektören Gustaf von Essen, 30 år gammal och i kåren känd som Greven trots att han alltid var noga med att påpeka att han faktiskt bara var ”en helt vanlig baron”. Dessutom hans fyra år yngre kollega, polisassistenten Patrik Adolfsson, som kallades Adolf av skäl som beklagligtvis inte enbart hade med hans familjenamn att göra.

När de svarat på larmet befann de sig ett par kilometer från den påstådda brottsplatsen på väg hem till polishuset och eftersom trafiken i området var i stort sett obefintlig så här dags på morgonen hade Adolf gjort en hundraåttiograders, tryckt gasen i botten och tagit ut snabbaste vägen utan vare sig blåljus eller siren medan Greven höll skärpt uppsikt över alla misstänkta förflyttningar i motsatt riktning.

Tillsammans utgjorde de närmare tvåhundra kilo ordningspolis av prima svensk lantras. Huvudsakligen muskler och ben, samtliga sinnen och motoriken i bästa trim och sammantagna rena lustdrömmen för varje vettskrämd medborgare som ringt efter dem för att han eller hon hade tre okända busar ute i farstun som var i färd med att sparka in deras ytterdörr.

När de svängde in framför huset på Pär Lagerkvists väg där det hela skulle ha hänt kom en upprörd kvinna i medelåldern springande mot dem mitt ute i gatan. Hon viftade med armarna och snubblade på orden och Adolf som var först ut ur bilen hade varligt tagit henne i armen, satt henne i baksätet och försäkrat att ”det är lugnt nu”. Och medan Greven med draget tjänstevapen fattat posto på baksidan av huset, för det fallet att busen ändå fanns kvar och avsåg att försvinna den vägen, hade Adolf snabbt kontrollerat entrén till fastigheten och därefter gått in i lägenheten. Lätt nog eftersom ytterdörren stod på vid gavel.

Det var också nu som han vann sin guldstjärna innan han för första gången gjorde allt det andra som han blivit lärd att göra när han gick på polishögskolan uppe i Stockholm. Med dragen tjänstepistol hade han sökt igenom lägenheten. Tassande längs väggarna för att inte stöka till det i onödan för kollegerna från tekniska roteln eller ge gärningsmannen några gratisförmåner om han nu var kvar och tillräckligt tokig för att ta chansen. Men den enda som fanns där var offret. Hon låg i sängen i sovrummet, orörlig, invirad i ett blodfläckat lakan som täckte hennes huvud, kropp och halva låren.

Adolf ropade åt Greven genom det öppna sovrumsfönstret att det var klart att kontrollera trapphuset, hölstrade sitt vapen och tog den lilla digitalkameran som han klämt fast i vänster armhåla. Sedan knäppte han snabbt tre olika foton på den orörliga och övertäckta kroppen innan han försiktigt vek undan den del av lakanet som täckte hennes huvud för att känna efter om hon levde eller redan var död.

Med sitt högra pekfinger hade han letat rätt på hennes halspulsåder trots att det egentligen var helt onödigt med tanke på snaran runt hennes hals och uttrycket i hennes ögon. Så hade han försiktigt känt på hennes kinder och tinningar men till skillnad från de levande kvinnor som han rört vid på samma sätt kändes hennes hud bara stum och stel under hans fingertoppar.

Nog är hon död allt fast hon kan inte ha varit det särskilt länge, tänkte han.

Dessutom hade han plötsligt känt igen henne. Inte som någon som han bara kände igen utan någon som han faktiskt var bekant med, hade pratat med och till och med fantiserat om efteråt. Märkligast av allt? fast det tänkte han inte berätta för någon. Han hade aldrig känt sig så närvarande som just då. Fullständigt närvarande och samtidigt var det som om han bara hade stått vid sidan av det som hände och betraktat sig själv. Som om det egentligen inte handlade om honom och ännu mindre om henne som låg död i sin säng trots att hon för bara några timmar sedan måste ha varit lika levande som han var.

2

VITTNET SOM HITTAT offret och slagit larm till polisen hördes första gången redan vid tiotiden på förmiddagen av två kriminalinspektörer från länskriminalens jourrotel. Förhöret togs upp på band och skrevs ut redan samma dag. Drygt tjugo sidor i utskrift: Margareta Eriksson, 55 år, änka, inga barn, bodde högst upp i samma fastighet som offret och hennes mamma.

Som sista punkt i förhöret hade man antecknat att vittnet meddelats så kallat yppandeförbud enligt Rättegångsbalkens 23 kapitel, tionde paragrafen. Däremot inget om vad hon sagt när hon fick veta att hon – ”vid straffansvar” – inte fick berätta för någon vad man pratat om under förhöret. I och för sig kanske inte så konstigt. Det var inget man brukade skriva ner i ett förhör och dessutom hade hon reagerat precis som de flesta andra brukade göra när de fått samma besked. Att hon verkligen inte var den typen som sprang runt och skvallrade om sådant.

Fastigheten, som bestod av källarutrymmen, fyra våningsplan och vind, ägdes av en bostadsrättsförening där vittnet också var ordförande. Två lägenheter på de tre nedre planen och en dubbelt så stor högst upp där vittnet bodde. Totalt sju bostadsrättsinnehavare, samtliga medelålders eller äldre, ensamstående och par med vuxna och utflyttade barn. Flertalet av dem bortresta på semester vid tidpunkten för brottet.

Mordlägenheten ägdes av offrets mamma och enligt vittnet brukade offret bo där till och från. På sista tiden hade vittnet sett henne ganska ofta medan mamman själv hade semester och mest vistades på sitt sommarställe på Sirkön ett par mil söder om Växjö.

Lägenheten, fyra rum och kök, låg på entréplanet på den sidan som vette mot gatan och ingången till fastigheten, men eftersom huset låg i souterrängplan så låg den en trappa upp mot gårdssidan som för övrigt gränsade direkt mot ett mindre grönområde omgivet av villor och enstaka hyreshus.

Vittnet var hundägare och enligt vad hon uppgav vid förhöret var hundar sedan många år hennes stora intresse. Under senare år hade hon haft två stycken, en labrador och en spaniel, som hon varje dag rastade vid fyra olika tillfällen. Redan vid sjutiden på morgonen brukade hon ta ut dem på en längre morgonpromenad på minst en timme.

– Jag är morgonmänniska och har aldrig haft några problem med att gå upp tidigt. Jag hatar att ligga och dra mig på morgnarna.

När de kom hem brukade hon äta frukost och läsa morgontidningen medan hundarna fick sin ”morgonutfodring”. Vid tolvtiden var det så dags igen. Ny promenad med hundarna på ungefär en timme och när hon återvänt brukade hon äta lunch medan hennes två fyrbenta vänner belönades med ”ett torkat grisöra eller nåt annat godis att tugga på”.

Vid femtiden var det dags på nytt men den här gången brukade promenaden bli kortare. Ungefär en halvtimme för att hon skulle kunna äta middag och ”kvällsutfodra Peppe och Pigge” i lugn och ro innan det var dags att slå på TV-nyheterna. Återstod så det avslutande ”kvällskisset” mellan tio och tolv på kvällen beroende på vad TV hade att erbjuda.

Fasta rutiner som i allt väsentligt verkade styras av hennes hundar. De lediga timmarna där emellan brukade hon antingen ägna åt att uträtta olika ärenden på stan, träffa bekanta – ”mest väninnor och andra hundmänniskor faktiskt” – eller arbeta hemifrån bostaden.

Hennes man som avlidit tio år tidigare hade varit revisor med egen firma där även hon hade jobbat deltid. Efter hans död hade hon fortsatt att hjälpa några av de gamla kunderna med deras bokföring. Hennes huvudsakliga inkomstkälla var dock pensionen efter maken.

– Ragnar var alltid noga med sånt så det har verkligen inte gått nån nöd på mig.

Förhöret hade hållits i hennes egen bostad. Poliserna som hörde henne hade egna ögon att se med och det fanns ingen anledning att misstro henne på den punkten. Allt de såg tydde på att Ragnar tagit väl hand om sin efterlevande hustru.

Vid elvatiden kvällen innan, i samband med det så kallade kvällskisset, hade hon sett offret komma ut ur porten och gående bege sig i riktning mot centrum.

– Såg ut som hon skulle på fest fast det tycker jag kanske att dom flesta ungdomar gör nu för tiden oavsett tid på dygnet.

Själv stod hon cirka trettio meter längre upp på gatan och de hade inte hälsat på varandra men hon var helt säker på att det var offret som hon hade sett.

– Jag tror inte hon såg mig, hon hade väl bråttom. Annars hade hon säkert hälsat.

Fem minuter senare var hon uppe i sin egen lägenhet och efter de vanliga rutinerna hade hon gått och lagt sig, somnat ganska omgående och detta var i stort sett allt hon kunde minnas av föregående kväll.

Denna osannolika sommar som börjat redan i maj och aldrig verkade ta slut. Dag efter dag utan minsta vindfläkt, solen het som ett grillgaller, himlen blekt blåtonad, skoningslös utan moln och skugga, ständigt nya värmerekord, och morgonen därpå hade hon gett sig ut med sina hundar redan vid halvsjutiden.

Det var visserligen tidigare än normalt men med tanke på den ”fullkomligt osannolika sommaren? för det är jag väl inte ensam om att tycka? ville jag undvika det värsta”. Och det visste för övrigt varje ansvarskännande hundägare att hundar inte mådde bra av att anstränga sig när det var alltför varmt ute.

Hon hade följt samma rutt som hon alltid gjorde. Tagit gatan upp till vänster så fort hon kommit ut genom porten, förbi de närmaste grannfastigheterna och så gångvägen till höger ner mot det större skogsområde som bredde ut sig bara några hundra meter bakom huset där hon bodde. En halvtimme senare, och då var det redan olidligt varmt trots att klockan bara var strax efter sju, hade hon bestämt sig för att vända hemåt. Både Peppe och Pigge flåsade betänkligt och även deras matte längtade efter skuggan hemma i lägenheten och något svalkande att dricka.

Ungefär samtidigt som hon beslutade sig för att vända och gå hem hade himlen plötsligt mulnat på och svartnat, vinden hade rivit tag i buskar och träd och åskan hade börjat mullra tätt inpå. När de första tunga dropparna hade fallit hade hon bara några hundra meter hem och hon hade börjat halvspringa trots att det egentligen var onödigt eftersom det första regnet redan övergått i rena skyfallet och när hon kom fram till huset från grönområdet mot gårdssidan var hon genomblöt. Det var också då som hon såg att grannens sovrumsfönster stod öppet och flaggade för vinden och att gardinerna inne i rummet redan var dyblöta.

Så fort hon kom in i entrén – ”och då måste klockan ha varit ungefär halv åtta om jag nu har räknat rätt” – hade hon också ringt upprepade signaler på grannens dörrklocka men utan att någon kommit och öppnat.

– Jag tänkte att hon ställt upp fönstret om hon kommit hem sent på natten. Vad det nu ska vara bra för? för det är ju betydligt varmare ute än inomhus. När vi var ute på kvällskisset var det i alla fall stängt för sånt brukar jag se.

Men eftersom ingen kom och öppnade hade hon tagit hissen upp till sig. Torkat av hundarna den värsta vätan och själv bytt till torra kläder. Dessutom var hon på dåligt humör.

– Det är faktiskt en bostadsrättsförening och vattenskador är inte att leka med. Sen har vi ju inbrottsrisken också. Det är visserligen några meter upp till fönsterkarmen men jag tycker inte att det går en dag utan att man läser i tidningen om såna där fasadklättrare som stjäl allt vad folk äger och har och skulle dom vara alltför sönderknarkade är det väl inte värre än att dom lånar med sig en stege från nån av sina kompisar.

Men vad skulle hon göra? Prata med dottern nästa gång hon träffade henne? Ringa hennes mamma och skvallra? Fjorton dagar tidigare hade det kommit ett liknande skyfall men det hade bara hållit på i knappt tio minuter innan det upphört lika plötsligt som det börjat, solen hade börjat lysa på nytt från en blå och molnfri himmel och egentligen hade det väl bara varit bra för både gräsmattor och annan växtlighet. Men inte den här gången och efter en kvart, medan hon stökade med hundarnas matskålar och sin egen kaffebryggare och det fortfarande regnade lika ihållande, hade hon plötsligt bestämt sig.

– Som jag sa är jag ordförande i föreningen och vi som bor här brukar hjälpas åt att hålla uppsikt åt varandra. Speciellt nu på sommaren då många är på semester. Så jag har extranycklar till de flesta av lägenheterna i huset.

Så därför hade hon hämtat nyckeln som hon fått av offrets mamma. Tagit hissen ner till entrén, ringt på dörren några extra gånger, ”för säkerhets skull om hon nu trots allt var hemma”, låst upp ytterdörren och gått in i lägenheten.

– Där såg det väl ut ungefär som vanligt när ungdomarna får vara ensamma hemma, så jag tänkte väl inte på det, jag tror jag ropade, om det var nån hemma, men ingen svarade så jag gick in ? in i sovrummet? ja? och då såg jag ju vad som hade hänt. Det fattade jag direkt. Så jag? jag vände och sprang rakt ut på gatan? jag fick för mig att han kanske var kvar därinne så jag blev faktiskt livrädd. Lyckligtvis hade jag mobilen på mig så jag ringde då? ert larmnummer? det där ett ett två. Och dom svarade faktiskt på en gång trots allt man läser i tidningen om att det aldrig finns några poliser.

Det öppna sovrumsfönstret hade hon aldrig hunnit stänga vilket i och för sig gjorde mindre eftersom det redan hade slutat regna när första patrullen kom till platsen och eventuella vattenskador numera var högst ointressanta. Polisassistenten Adolfsson hade givetvis inte haft en tanke på att göra det. Däremot hade han noterat att det fanns rikliga spår av vattenblandat blod på fönsterblecket utanför men då det inte regnade längre hade han överlämnat även den detaljen till sina äldre kolleger vid tekniska roteln.

Den varmaste sommaren i mannaminne, en granne som varje morgon gick samma promenad med sina hundar och dessutom hade extranycklar till offrets lägenhet, ett plötsligt skyfall, ett öppet fönster. Samverkande omständigheter, slumpens skördar om man så vill men oavsett vilket var det därför som polisen upptäckte vad som hade hänt på just det här viset och inget annat. Och jämfört med de andra tänkbara alternativen var det långt ifrån det värsta som kunde ha hänt.