Du hemska nya värld

PELLE ANDERSSON läser en skrämmande - och kul - Nobelpristagare

Det är sällan lätt att läsa en Nobelpristagare i litteratur: det här är ju en sort som bara genom sin utmärkelse är kanoniserad och placerad i facket MVG. Den ingår i Akademiens drama och det gäller för den vindkänslige kritikern att hålla tungan rätt i mun och lägga sig fint i stjärten (som Jan Myrdal sa om Carl Bildt och Helmut Kohl) på olika ledamöter – Horace Engdahl just nu, kanske Knut Ahnlund förr i tiden.

Vi på Aftonbladet är dock inte insyltade i Akademien – och vi kan glatt strunta i dess jättelika problem.

Hur ska den kunna välja ett författarskap som det bästa? Det måste bli kompromisser eftersom jurymedlemmarna är nödda att läsa böcker som enskilda kritiker – subjektivt! – och sedan jämka sig samman. De måste också, tror jag, försöka hitta en gemensam idé om vad som är god litteratur.

Därför har de valt att ägna sig åt etablerade författarskap som redan har kanoniserats av en något så när enig kritikerkår ute i världen. De har valt män, främst från Europa, och de har alltid valt det traditionella – det vi alla klassificerar som litteratur.

Det har väl gått halvbra genom åren. Det har varit gräl förr: Pearl S Buck, William Golding, Harry Martinson, för att nämna några. Bråk blev det även om Naipaul – men då på grund av hans åsikter. Stil, form, struktur och språk fick godkänt.

Men är det där litteraturens braighet sitter?

Jag får alltså Elfriede Jelineks Glupsk – en underhållningsroman i min hand och ska ta ställning till boken och endast den. Och det är mer omöjligt än någonsin att säga något ”objektivt”. Kritikern sitter mitt i mediebruset och har bara sig själv och sin egen litteraturhistoria att tillgå.

Är det de ständiga politiska påhoppen, skildringarna av våldsamt sex, morden på eller satiren över ett litet bigott alpland – eller är det strukturen, formen på boken, det vackra språket, det fula språket, sättet att bryta mot våra invanda läsarstrategier som gör en bok bra eller dålig?

Litteraturen har för länge sedan lämnat dessa uppdelningar. Det finns inte längre en litterär text. Kritikern, och därmed varje läsare, har bara en oändlig textmassa att ta ställning till. Vilket förlagen, teatrarna, galleristerna, utställarna – men framför allt författarna och konstnärerna – redan insett. Nu är det bara Akademien och kritikerkåren som ska förstå samma sak.

Vi är insnärjda i en väv av påståenden. Hela vår vakna tid är det olika instanser som vill styra oss, bestämma vårt liv och göra valen åt oss – de vill att vi ska sluka deras till njutning förklädda historier. De vill att vi ska jobba mera, för att köpa mera!

Det är ur det perspektivet som Elfriede Jelinek ska läsas. Hon är i många stycken en modern författare som söker en väg för att uttrycka denna erfarenhet. Hon söker ett språk och en struktur och man kan tala om henne som en ofärdig författare, precis som vi alla är ofärdiga människor i en hyperkapitalism på höjden av sin utveckling. Det är omöjligt att värja sig, stanna upp och förstå världen – det enda vi kan göra är skära ut små bitar, dissekera dem och försöka, i det lilla, se det stora.

Det tycker jag Jelinek gör bra. I Glupsk väljer hon, som så ofta, att dissekera sexualiteten för att där finna nyckeln till vår girighet. Hur blir vi mot varandra i ett samhälle som bara tolkar oss som konsumenter – ingenting annat. Jo: onda och förvirrade.

Därför väljer hon att låna uttryck från porrens och underhållningens värld. I mediernas mest kommersiella uttryck ser Jelinek vilka vi kan bli om vi inte söker förändring. Visst, visst, Ahnlund, det kan bli tjatigt, monotont och fruktansvärt tröttande, ungefär som en porrfilm.

Det intressanta med Jelinek är att jag inte blir kåt, inte lysten – vilket är porrens och underhållningsindustrins främsta idé – utan nedsövd, för att sedan se alla fickor av humor som ligger i texten. Skrattet är ju, som Kundera påpekat, vårt främsta vapen mot ett totalitärt samhällssystem.

Glupsk handlar om gendarmen Kurt Janisch som plockar upp kvinnor (som brutit mot trafikregler) på vägarna, ligger med dem och försöker få dem att överlåta sina egendomar på honom. I romanens centrum står hans könsorgan och hans affär med Fru Gertie (”Förutom mitt hål har han inte sett mycket av mig, den evige grotturisten”) och flickan Gabi som han sedermera mördar.

En girig polismans dubbelliv i Österrike – det är en solkig och svart historia där Jelinek inte bara kritiserar kapitalismen, girigheten, utan också sitt hemland, EU, Jörg Haider, tv–reklamen, miljöförstöringen och förtrycket av kvinnor och djur.

Jag blir dock, trots humorn, irriterad på berättaren som oavbrutet stör den grundläggande strukturen i romanen och som vill styra mig och säga hur det egentligen ligger till. Allt utsägs. Det är helt enkelt inte gestaltandet som är denna romans ärende – den är ett flöde, likt Ranelids, likt Lundells, likt hela beat–generationens.

Jelinek är en levande författare som likt judokämpen insett att det gäller att använda angriparens kraft mot angriparen själv: här får den glupska kommersialismen sluka sig själv.

Roman

Pelle Andersson