Urkraft håller orden samman

helskärm

Eva Ströms poesi är kompakt, bultande, skimrande i alla färger från "sälgrått" till blodrött. Ord som egentligen vill skingras för alla kosmiska vindar hålls samman av urstarka inre krafter till hårt sammantvinnade dikter. Det är krafter lika starka som de som håller molekyler och atomkärnor samman. Poesin uppreser sig mot entropin. Det är gåtfullt, allusionsrikt. Ibland blir hon hermetiskt sluten, men också det kryptiska förvandlar hon till dikt. Visst är det språkspel vi bevittnar, men inte bara det. Hon lämnar aldrig det mänskliga, det som kan hända och händer med våra kroppar och själar i en värld som består till lika delar av grymhet och kärlek.

Majken Johansson berättade för längesen för Eva Ström att hennes aura var gul, ett medium hade sagt henne det. Den där gula auran är ett ledmotiv i Rött vill till rött, den lilla men livs- och dödsomfattande bok som kommer ut i dag. "Gul aura i slaskhinken." Så är det hos Eva Ström, det högandliga och skräpet vistas i samma rum. Man kan tänka sig att scenen utspelar sig vid en dödsbädd på ett sjukhus. Eva Ströms yrkeserfarenhet som läkare slår igenom i den här boken precis som överallt hos henne.

En annan episod som återkommer i Rött vill till rött är när en droppe ryggmärgsvätska vid en provtagning stänker mot läkarens nakna knä. Bilden är mångtydig. Kanske är en av dess innebörder att kontakt upprättas mellan ytan, huden och det mest fördolda i en annan människa. Det handlar inte om empati utan om något bortom eller under empatin - de delade villkoren.

Den nya boken cirklar kring en dödsbädd, en mors död. Texterna är kliniska men kärleksfulla, sakliga men glittrande av sagodagg och ljusa minnen. Ett liv tar slut men livet i bestämd form är obändigt och listigt, tar det obegripliga språnget mellan mödrar och döttrar.

Eva Ströms språk är infärgat med en karg för att inte säga krass religiositet. Den är lika självklar för henne som den naturvetenskapliga grundsynen. Det kan ibland erinra om Birgitta Trotzigs livsbild. Referensramen är kristen och judisk. Här finns ingen sockersöt madonna med barnet. Gudsmoderns blick är "avvisande" och "madonnabarnet sitter uppkrupet som en liten markatta vid madonnahalsen." Sådana är Eva Ströms ikoner. Bilderna är framskavda, livet i dem är elementärt, ofta frånstötande men därför inte mindre slagkraftiga.

Den som en gång sett Ola Billgrens sena röda målningar - en av dem finns på bokens omslag - förstår omedelbart boktiteln, hur det röda längtar till det röda. Det är blodets färg, passionens. Eva Ström hänvisar själv till konsthistorien från Tizian till Serrano, den senare en konstnär som torde ligga henne mycket nära i sin blandning av religiös symbolik och kroppsvätskor. En röd ridå dras undan och blottar en annan röd ridå. Men det är verklighet vi ser, kroppens och existensens inre, inget lustigt teatertrick.

"Rött vill till rött, till slöjan, hinnan, linjen

Vill spädas ut och blötas upp och spädas

Rött vill till vätskan, till lymfa och osmos"

Fotnot: osmos: vätskas genomträngande av membran.

Lyrik

Magnus Ringgren