På låg-varv

Lennart Bromander om romanen Vanliga människor

helskärm

Han är livsoduglig skulle man förut ha sagt om Koos, huvudpersonen i Michael Lions roman Vanliga människor, (Bonniers). Han kan ingenting, vill ingenting, gör ingenting, går bara runt bland andra uteliggare i Stockholm utan att kunna bestämma sig. Ibland får han små ryck och gör något som av en ren slump kan vara konstruktivt eller destruktivt men oftast likgiltigt. Det handlar inte om drogmissbruk eller sociala handikapp och inte heller om det litet finare spleen utan bara om håglöshet. Man kan inte tycka om eller tycka synd om Koos.

Michael Lion har alltså gjort det svårt för sig i denna sin andra roman efter debuten Öar 1996. Går det att få läsaren intresserad i hela 292 sidor av denna icke-person? Tja, den språkliga tätheten är inte överdrivet stor, och romanen hade vunnit på att äga litet mer av den energi, som Koos saknar. Men Koos oändligt fumliga kontakter med en ung kvinna är både litet rörande och roande. Hon är också hopplöst tafatt i sina försök att hantera livet, och deras framtidsutsikter tillsammans verkar begränsade. Vanliga människor är ingen dålig roman men en roman ovanligt mycket på sparlåga och lågvarv.

Lennart Bromander